– Det var ett utmärkt sätt att få distans upptäckte jag. Det var aldrig någon som frågade hur jag mådde, säger han.
Historien börjar i södra Sverige på sjuttiotalet. Björn Lanefelt, hans bror och mamma och pappa lever ett vanligt liv, i ett vanligt hus, i Skene.
Pappa jobbar som lärare, är välutbildad, kulturell och smart. Mamma jobbar som dagmamma. Varje sommar åker familjen till sommarhuset i Skanör. Barnen badar och leker på dagarna. Vid middagsbordet samtalar man om vardagliga saker. Pappa dricker öl.
– Det var först när jag var 15 år som jag förstod att pappa drack. Jag insåg att det kanske inte var normalt att ställa bilen hela sommaren eller att pappa somnade varje kväll.
Björn slutade ta hem kompisar. Stängde av och började spela en roll.
– Jag har alltid varit rolig men på högstadiet blev det en roll. Till slut förväntade sig alla att jag skulle vara rolig och ingen tog mig på allvar någon gång.
Björn använde sig av ironi. Från början gjorde han sig rolig på andras bekostnad men med åldern övergick han mer till att skämta om sig själv. Hemma drack pappa mer och mer.
– Ju mer pappa drack, desto mer behövde jag en strategi. Det var så roligt att vara ironisk. Jag kunde vara riktigt stygg. Och det var effektivt, jag kände ingenting.
I dag försöker Björn att inte skämta längre. Även om det är svårt.
– Fortfarande som vuxen om jag känner mig trängd skämtar jag. Jag undviker situationer där jag behöver vara clownen. Men ibland slår det igenom, det bara klickar i.
Den långa vägen bort från clownen började i 20-årsåldern, när Björn för första gången berättade hemligheten, att pappa var alkoholist, för sin dåvarande flickvän. Fyra år senare berättade han den igen för en vän inom Ungdomens Nykterhetsförbund, UNF, som Björn varit med i sedan tonåren.
– Jag trodde att jag var ensam om det men då förstod jag att det finns fler. Det var skönt att förstå att man inte är ensam.
Fortfarande drack pappa, mer och mer för varje dag.
– Jag har själv aldrig druckit men jag betedde mig som en beroende: känslokall, egoistisk och utnyttjade människor. Jag var precis som min pappa. Jag insåg när jag själv skulle få barn att så här kan jag inte vara.
Genom arbetet i UNF, utbildningar, möten med andra vuxna barn och många lästa böcker i ämnet började Björn bryta sina mönster.
– Clownrollen var lysande, man slapp känna allt. Men den var inte lysande att bryta. Det svåra är att jag har så mycket känslor. Förut var jag nära nollpunkten. Nu känner jag mycket mer av allt och jag får tänka mer.
I dag tackar Björn sina egna barn för att han har förändrat sitt liv.
– Tack vare mina barn blev jag tvungen att skärpa mig. Mina barn är friskare än jag. De har blivit bra trots mig, säger Björn. Ett skämt slinker igenom. Det är lätt att halka tillbaka förklarar Björn. Speciellt eftersom situationen är lite jobbig.
– En nackdel med tillfrisknandet är att det är svårare att prata om det som varit eftersom jag har kontakt med mina känslor i dag.
I dag är Björns pappa död. Han slutade aldrig dricka. Jobbet som lärare behöll han fram till han gick i pension när han var 60 år, två år senare dog han.
– Den läskigaste stunden var när han dog. På ett sätt var det skönt att det var över, samtidigt förlorade jag min pappa som jag älskade. För jag älskade min pappa när han var nykter men jag hatade honom när han var full.