Colette, övertygande spelad av Keira Knightley, gifte sig ung med förläggaren Henri Gauthier-Villard, en drickande, spelande och otrogen make, en vivör med Horace Engdahls vokabulär. Han utgav sig för att skriva under signaturen Willy, men i själva verket var det olika andra författare bakom pseudonymen. Inte ens sina brev författade han själv. Det gjorde hustrun.
Makens utsvävande liv gjorde att makarna ständigt hade fordringsägare efter sig. För att komma ur sitt ekonomiska trångmål övertalar maken Colette att skriva en roman om sina ungdomsår. Romanen om den unga Colette blir en succé, men även den är skriven i Willys namn och han hyllas som ett geni. Maken tvingar henne att skriva fler böcker och boken blir också teater.
Relationen är stormig och Colette tröttnar till slut på makens lögner, svek och egoism och lämnar honom. Hon får hjälp på vägen av att hon hittar en ny kärlek, Missy, eller markisinnan de Belbeuf, som antagligen är en av de första som öppet vågar leva som transperson.
Colette tar lektioner och börjar spela varieté. Så småningom börjar hon dock skriva igen; denna gång under sitt eget namn.
Historien utspelar sig kring förra sekelskiftet. Trots sin äldre och dominante make viker sig inte Colette, övertygande spelad av Keira Knightley. Sannolikt är det modern som givit Colette den styrka och det mod som krävs för inte brytas ner. När Colette reser hem efter att hon upptäckt en av makens otrohetsaffärer, säger hon att hon inte är van vid äktenskapet utan måste vänja sig.
Modern svarar: ”Det är bättre att äktenskapet vänjer sig vid dig”.
Det utmärkta skådespeleriet och vackra miljöerna till trots är det svårt att inte störa sig på att alla talar engelska. Filmen utspelar sig i Paris med omnejd och alla inblandade ska föreställa fransmän. Speciellt knepigt blir det när man, vid flera tillfällen, får se Colette sitta och skriva på franska samtidigt som hon berättar vad hon skriver på engelska. Bortsett från det lilla irritationsmomentet är det en mycket sevärd och tänkvärd film.