Dokumentär

Plågsam dokumentär om när drogen är kärlek

Filmen Anders, jag och hans andra 23 kvinnor, är omskriven och omdiskuterad redan långt före dagens biopremiär. Accent har sett den.

Flerfaldigt prisbelönta Nahid Persson väljer i denna dokumentär att lägga sitt hjärta på bordet. Hon dokumenterar självutlämnande sin längtan efter närhet och kärlek, och efter en livspartner. Samtidigt lämnar hon ut föremålet för sin kärlek, tennisspelaren Anders. Resultatet blir en 90 minuter lång varning för mannen som hon trodde var hennes livs kärlek. Det är problematiskt.

Nahid Persson har i sina tidigare dokumentärer, som till exempel Drottningen och jag, genom att använda sig själv skapat mycket personliga filmer som också kommenterar samhälle och politik. Här blir det personliga privat och väldigt närgånget. Bristen på distans i kombination med (helt förståeligt) mycket starka känslor, gör att det är balansgång på slak lina mellan professionellt utforskande och hämnd mot den som svikit.

I Anders, jag och hans 23 andra kvinnor, (Folkets bio) upptäcker Nahid Persson en bit in i relationen med den snygga, kärleksfulla och omtänksamma Anders att hon inte är den enda kvinnan i hans liv. Det visar sig att han har inte mindre än 24 kärleksrelationer igång parallellt, kvinnor han träffat via dejtingappen Tinder. Inledningsvis känner kvinnorna inte till varandras existens. När historien rullas upp bestämmer sig Nahid Persson för att använda det verktyg hon behärskar bäst – hon gör en film. I filmen framställs det som att Anders frivilligt (och lite smickrad) går med på att medverka, men han har i andra sammanhang sagt att han han ställdes inför fullbordat faktum – filmen skulle göras med eller utan hans deltagande.

Nahid Persson skonar till synes inte sig själv, sin kärlekslängtan och sin förödmjukelse. Men, det är hon som håller i kameran, och det är hon som har makten. Anders framstår genom filmen som en mycket pressad människa, ständigt på jakt efter bekräftelse och erkännande. I den enorma bag han släpar runt med ryms förutom klädombyten, racketar och verktyg, symboliskt nog en slags ”nödpåse”, med bland annat pass. Ständigt redo att bryta upp och fly.

Enligt egen utsago har han levt ett liv med ständigt nya kärleksrelationer i 30 år. Men han säger att han vill satsa på relationen med Nahid och bryta med de andra kvinnorna. Oddsen för att lyckas är inte så goda, men Nahid Persson har en stark tro till sin förmåga att med sin kärlek och vilja ”rädda” den känslomässigt sargade Anders. Det går som det kan gå.

Nahid Persson slutord i filmen: ”Vissa människor kan inte förändras”, känns både bittra och orättvisa. Att komma ur ett mångårigt kärleksmissbruk (liksom andra beroenden) är för de allra flesta inte gjort i en handvändning, utan är en lång och krävande process.

Jag lämnar biografen med en skavande klump i magen: Ja, Anders är en vuxen man som ska ta ansvar för sina handlingar; och ja, han har gjort människor illa. Men av det jag sett drar jag slutsatsen att han behöver professionell hjälp. Jag tvivlar inte på att Nahid Persson behövde bearbeta det hon gått igenom, men jag är djupt tveksam till att det sker på bioduken.

Mer från Accent