För ett och ett halvt år sedan fick författaren och läkaren Karin Wahlberg, efter att under en tid ha dragits med typiska symptom, diagnosen rektalcancer. Sitt yrke till trots förträngde hon att det faktiskt skulle kunna vara allvarligt. När hon till sist fick beskedet ställdes livet bokstavligen på ända. Om sin resa in och ut ur cancerland skriver Karin Wahlberg personligt och insiktsfullt i boken Cancerland tur och retur (W&W). Om rädslan för att tvingas ha stomi. Om ovissheten och känslan av kontrollförlust. Men Karin tyckte att det var bra att hon fick vänta fem veckor på operation.
– Det gav mig tid att fundera och landa i detta nya tillstånd. Men visst var jag orolig. Jag visste inte om jag skulle överleva. Men just för att livet ställdes på sin spets kände jag samtidigt en ökad intensitet. Jag upplevde dofter, färger och smaker starkare och var smått speedad hela tiden. Jag tänkte att det får bli som det blir. Men jag skrev ingenting under denna tid. Det gick inte.
Först efter en lyckad operation, där tumören togs bort, och efter att hon fått veta att stomi inte behövdes, orkade hon börja skriva ner sina tankar och känslor kring det hon gått igenom. Boken är personlig och utelämnande, vilket också det är en ny erfarenhet. Karin Wahlberg har skrivit många deckare i sjukhusmiljö, men hon har aldrig själv varit huvudpersonen.
Boken fungerade som en slags terapi, men är också hennes bidrag till att lyfta fram och prata om denna så vanliga, men undanskymda ”fulcancer”. Hon menar att människor ryggar för att tala om läckage, blod och avföringsvanor.
I dag ser hon sig som botad, mår bra och har återfått nära nog normala toalettvanor. Men sjukdomen har förändrat henne i grunden, både som yrkeskvinna och människa. Som läkare har hon fått en djupare förståelse för hur det känns att som patient få ett tungt besked.
– Från det att jag såg tumören blev jag förälskad i livet. Jag upplever allt intensivare och känner hur viktigt det är att ta till vara på tiden och njuta här och nu. Min resa in i cancerland är en erfarenhet jag trots allt inte vill vara utan, eftersom den har gjort mig till en mer sårbar och betydligt känsligare person numera. Det tycker jag om!