Gängkriminalitetens eskalerade våldsbrott och skjutningar i Sverige har uppmärksammats och lett till debatt det senaste året.
Under våren lyfts ämnet i Bye bye bror, en teaterföreställning som baseras på intervjuer med personer som själva har erfarenhet från den kriminella gängmiljön.
Ulf Stenberg, som står för manus och regi tillsammans med barndomsvännen Emil Rosén Adsten, berättar att de alltid haft ett intresse för ämnet och genom sitt arbete på Fryshuset sedan tio år tillbaka på nära håll har följt personer som lämnar den kriminella livsstilen.
– Det vi identifierat många gånger är att de som lämnar den kriminella identiteten först ofta måste få bukt med ett missbruk och arbeta med sin attityd till många saker. De måste bygga en ny identitet, en process som tar rätt lång tid, ibland många år, säger Ulf Stenberg.
– Men när många väl börjar få koll på sitt liv, kommer nästa stora tröskel som de sällan är beredda på: Hur ska de vara som man och snubbe nu?
Manlighet och machokultur är därför föreställningens mest centrala teman. De som dras in i gängkriminalitet har ofta vuxit upp i en miljö där manliga förebilder varit destruktiva, enligt Ulf Stenberg. Plötsligt ställs avhopparna inför faktumet att de själva ska bli pappor, eller att de vill återfå kontakt med sina barn, som de kanske inte haft under åren som kriminella.
– Fascinationen för den insikten tyckte vi var intressant att gestalta. Inom den kriminella världen är det så glasklart tydligt traditionella mansroller och hierarkier. Om man bryter mot de koderna får det allvarliga konsekvenser, säger Ulf Stenberg.
Pjäsen baseras på intervjuer med sex män: allt från aktivt gängkriminella som har en ambition att lämna, till de som lämnat för tio år sedan.
Narkotika är en stor del av gängkriminalitetens affärsverksamhet, och många av dess konflikter är knutna till olika marknadsandelar. Enligt Ulf Stenberg är det många i gängen som går in med tanken om att bara sälja, men inte använda, drogerna själva.
– Men det verkar nästan oundvikligt att inte bli brukare i den miljön. Många måste bedöva sig för att orka leva på det viset, med otroligt mycket stress och press hela tiden, säger han.
Ulf Stenberg berättar att en av karaktärerna i föreställningen pratar om att narkotikan till och med är en förutsättning för att han ska existera.
– Han säger något i stil med att: ”Du pundar för att du inte mår bra, för att du ska må bättre. Men pundandet gör att du mår sämre – och då måste du punda mer”. Det blir en nedåtgående spiral som föder sig själv, drogerna bygger och dämpar ångest på samma gång. Det är ett farligt ekorrhjul att hamna i. Och många skjuter upp att ta tag i en förändring, säger han.
Arbetet med manuset överraskade honom ibland. Flera gånger slogs han av att när man hör en människas levnadsöde och bakomliggande faktorer till varför de agerar som de gör, blir man inte förvånad över att de har hamnat där.
– Verkligheten överträffar alltid dikten. Det fascineras jag av. Man häpnar över vad människor har varit med om i sina liv, att de trots allt inte är mer trasiga än de faktiskt är, och att många av dem orkar fortsätta leva vidare.