Ungefär samtidigt som syriske flyktingen Khaled kliver av ett fraktförtyg och sätter sina fötter på finsk mark, väljer handelsresande Wikström att utan krusiduller lämna sin hustru och börja på ny kula. Han säljer sitt lager av skjortor och beslutar sig för att öppna restaurang.
Khaled å sin sida väljer att gå till polisen för att söka uppehållstillstånd – och myndigheternas långsamma kvarnar börjar mala. En dag korsas de två männens vägar.
Karismäkis film- och bildspråk påminner mycket om vår egen Roy Anderssons. Miljöerna är genomgående grådaskiga, som från ett 70-tal vi helst vill glömma. Det är kargt, tråkigt, fåordigt – och ja, väldigt finskt. Knastertorrt absolut, men knappast humorlöst. Karaktärerna som befolkar denna pärla till film är alla udda existenser med gravallvarliga punchlines och understatements som sitter som en smäck. Det är skruvat, absurt, melankoliskt, vansinnigt roligt, inkännande – och mycket tänkvärt om kulturkrockar och att vara människa.