Det största pluset med digitala möten är förstås att det överhuvudtaget varit möjligt att mötas och genomföra aktiviteter. Inte bara pandemier, utan även andra sjukdomar, oväder och hinder för tåg-, bil- och flygtrafik uppstår ju emellanåt, och då kan ju en digital sammankomst bli räddaren i nöden. Exempelvis sommarens kongresser i IOGT-NTO-rörelsen kunde genomföras tack vare tekniken. Det enda alternativet hade varit att skjuta upp dem, vilket inneburit att viktiga beslut hade blivit fördröjda och utvecklingen sinkats. Fler medlemmar hade också chans att lyssna på diskussioner och förhandlingar, ställa frågor och lägga förslag, samt delta i sociala aktiviteter, som konsert med Nanne Grönvall, föreläsningar och morgongympa.
Och detta gäller för hela rörelsen – under hela pandemin. För trots restriktioner har det ändå pågått verksamhet, om än starkt begränsad och i annorlunda tappning än vi är vana vid. Distrikt och föreningar har utvecklat digitala verksamheter och mötesplatser, och på flera håll har man fått blodad tand.
”För att få ut det bästa av det mesta behöver vi både och – både fysiska samlingar och digitala verktyg.”
Nackdelarna har vi också känt av. Det mänskliga mötet tappar helt klart när det sker digitalt. Speciellt på små skärmar, med dåligt ljud och avsaknad av kamera. Det digitala verktyget som användes under kongressen innebar slutna omröstningar, beslutsprocesser blev utdragna och den alldeles speciella känslan i en kongressal uteblev. Men en del arrangemang blev till och med bättre och gav fler möjlighet att delta. Nu är inte alla analyser gjorda. Men många har redan sagt sig (ibland lite förvånat) vara positiva till att ta med sig de digitala lärdomarna vi gjort under pandemin in i framtiden; hur vi kan slippa onödiga resor, spara på miljön, och öka tillgängligheten. För att få ut det bästa av det mesta behöver vi helt enkelt både och – både fysiska samlingar och digitala verktyg.