I dagarna har det rasats över den aviserade höjningen av alkoholskatten – skatten på öl och vin höjs från årsskiftet med 5 procent, sprit med 1 procent. Den totala alkoholskatten motsvarar förstås inte på långa vägar de kostnader som alkoholens skadeverkningar kostar samhället i form av sjukdomar, olyckor, våld, skadegörelse, och mänskligt lidande. Ur det perspektivet så är det väl magstarkt att påstå att den i sammanhanget blygsamma höjningen ”bara leder till mindre lyckliga människor”.
”Men om det inte serveras alkohol-öl på arenan, då j-ar blir det liv i luckan.”
Det är lika patetiskt som gnället över att det inte serverats alkohol-öl på fotbolls-VM. Som om problemet i Qatar är att alkohol är förbjudet. Avsaknaden av mänskliga rättigheter för stora delar av befolkningen, och den mycket repressiva politiken mot kvinnor, homosexuella och gästarbetare i landet verkar inte bekymra fotbollshöjdarna i någon högre grad. Men om de inte serveras alkohol-öl på arenan, då j-ar blir det liv i luckan.
Så stark är alkoholnormen fortfarande att de röst- och resursstarka i världen utan att skämmas kan hävda sina egna lyxbehov utan hänsyn till, och på bekostnad av, alla andra. Det är därför en stark, konsekvent och restriktiv alkoholpolitik behövs. För att stå emot egoisterna och de enorma vinstintressena och värna de många, de ofödda, och de som av olika skäl inte kan göra sin röst hörd. För alkoholpolitik handlar om människor, om oss.