Vems fel är det när ett barns förälder dricker för mycket? Det är uppenbarligen inte barnets fel, så det måste väl vara förälderns, eller hur? Det är så vi är vana vid att tänka. Vi dömer ut föräldern som en dålig människa. Vi lägger skulden och skammen på en förälder som bakom en söndertrasad relation till sitt barn ofta kämpar med ett missbruk. När någon inte ”klarar av” att ”hantera alkoholen” är det alltid den enskildes problem. Det är den enskilde individen som, på grund av att den är karaktärssvag eller oansvarig, som ska få bära korset för att den utvecklat ett missbruk.
Men en människas alkoholvanor skapas inte ur ett vakuum. De är ett resultat av normer, kultur och lagar. Redan från späd ålder fostras vi in i alkoholnormen. Vi matas med en ständigt närvarande alkoholromantik som förhärligar alkohol och målar upp fylla som en odelat positiv arena för fest, skoj och livsnjutning.
”En människas alkoholvanor är ett resultat av normer, kultur och lagar.”
Alkoholkulturen bärs inte upp av de som vi menar dricker ”för mycket”. Den bärs upp av alla andra. Den bärs upp av de vänner och bekanta som accepterar och uppmuntrar. Den bärs upp av de politiker som arbetar för att försämra alkoholpolitiken. Inte minst bärs den upp av alkoholindustrin, som tjänar sina största pengar på de som dricker allra mest.
Vi bär såklart ett personligt ansvar för hur vi lever våra liv. Inte minst gäller det när vi som föräldrar sätter ett barn till världen. Men vi är också kollektivt ansvariga för vilka normer och värderingar vi väljer att förmedla till våra medmänniskor. Det är därför det nyktra ställningstagandet är så häftigt. Det är ett kraftfullt budskap om att nej, vi tänker inte ställa upp på den alkoholnorm som möjliggör så mycket lidande för så många barn och vuxna. Det är ett ställningstagande som är större än dig. Det gör skillnad för så många andra.