I helgen släpptes de sista avsnitten av den animerade tv-serien Bojack Horseman på Netflix. Vid en första anblick så är det en animerad serie full av människoliknande djur och klatschiga ordvitsar. Men historien om Bojack har ett mörker som fångade in mig redan från första säsongen.
För den som inte är bekant med Bojack Horseman så är han en häst som under 1990-talet spelade huvudrollen i en populär sitcom. När vi möter honom för första gången är han avdankad, alkoholiserad och försöker skriva sina memoarer. Serien drivs framåt av tomheten inuti Bojack och hur han försöker fylla denna tomhet med droger eller bekräftelse. Längs vägen skadar han inte bara sig själv utan de allra flesta i sin närhet. Han är inte en ond karaktär. Han är bara väldigt svag och sorglig, vilket tar sig destruktiva uttryck och gör honom till en förövare.
Parallellt med att titta på sista säsongen av Bojack Horseman lyssnar jag på podcasten Chasing Cosby som görs av Los Angeles Times. Bill Cosbys historia har många kopplingar till Bojacks. Men historien om Cosby framstår som svårare att tro på än en historia om en tecknad häst. Bill Cosby lyckades förbli en folkkär komiker och tv-personlighet medan han i flera decennier regelbundet drogade och våldtog kvinnor. Historien om monstret Cosby får ett naturligt och tillfredsställande slut när han hamnar i fängelse. Som det monster han är vägrar han fortfarande ta ansvar för vad han gjort. Han är lätt att avsky.
Ironiskt nog är Bojack mer komplex och på sätt och vis därför mer trovärdig.
Det som jag tycker varit allra mest fascinerande under de sista säsongerna av Bojack Horseman är hur handlingar får faktiska konsekvenser. I många animerade serier sker saker främst för sin komiska effekt och glöms sedan bort till nästa avsnitt. I i Bojack Horseman kommer gamla misstag tillbaka och hemsöker huvudpersonen flera säsonger senare. Ofta är det saker som hänt i samband med att Bojack återfaller i missbruk och totalt tappar omdömet. På en nivå kan det ses som humor, på en annan nivå är det djupt tragiskt och destruktivt.
I sista säsongen har Bojack äntligen/återigen blivit nykter. Han lämnar sin toxiska omgivning i Hollywoo(d) och ägnar sig istället åt att hjälpa andra att utveckla sitt skådespelande. Han är inte längre ett hot mot någon, för första gången på länge gör han något gott för andra. Men det förflutna som han inte lyckats ta ansvar för hinner ikapp honom. Bojacks berättelse får inte samma välpolerade avslut som Bill Cosbys. I slutet är det svårt att veta vad vi egentligen tycker om honom.
I ett tidigare avsnitt sitter Bojack på en parkbänk och tittar på solnedgången med en vän. Han skämtar om hur han ser eftertexterna börja rulla över horisonten. Men i verkligheten kommer aldrig några eftertexter. Bojack måste fortsätta hantera sitt beroende och sin bristande självkänsla. Han måste fortsätta hantera all skada han orsakat personerna runt honom. Livet har inga välpolerade avslut på det sättet.
”But there is no sparkling clean solution
The Suicide File – Song for Katy
And shit isn’t just gonna get resolved in a half an hour
With special guest stars and pearls of wisdom”