Jag har precis kommit tillbaka till nykterhetsrörelsen efter nästan två år på Sveriges radio. Under den tiden har jag intervjuat många människor från många olika positioner i samhället. Men när jag kommer tillbaka till nykterhetsrörelsen så märker jag av en ängslighet som inte många andra grupper verkar känna gentemot journalister.
Kanske är vi drabbade av politikens välpolerade verklighetsbeskrivningar, där vi främst kommunicerar det positiva som vi själva gör för att försäkra oss om omvärldens stöd i form av röster eller ekonomiska anslag. Eller så vill vi bara försäkra oss om att vi uppfattas som duktiga. Duktighet och nykterhet verkar ibland ha en snudd på toxisk relation med varandra.
Men ibland är det vi behöver inte en tröstande försäkran om vår egen duktighet. Ibland behöver vi erkänna att något blivit fel. Bara då kan vi möta våra misstag och göra om. Istället för att försköna i hopp om att bli universellt omtyckt. Jag önskar helt enkelt att vi kunde säga sanningen till varandra. Lite mer rakt, lite mer opolerat.
Å andra sida så kanske jag har helt fel. Kanske påverkas jag allt för mycket av mitt yrke. Som journalist är det mer eller mindre min uppgift att göra åtminstone någon förbannad med jämna mellanrum. Ifall jag inte fått ett argt mail av någon inom en månad efter mitt tillträde i början av februari så kommer jag tolka det som att jag gör något fel. Ett rättesnöre för en journalist är ju oftast att man är rätt ute när båda sidorna av en konflikt är missnöjd med ens bevakning.
Mitt löfte till dig som läsare är att Accent kommer göra dig förbannad ibland. Men vi kommer aldrig ljuga för dig.