Jag var den sortens barn som fått höra att jag var smart och som också trodde på det. Ganska tidigt hade jag hittat en formel för att ge uttryck för min intelligens. Det finns nämligen väldigt många saker vi människor gör som inte framstår som helt logiska vid en första eller femte anblick. Det enda man behövde göra för att framstå som ett smartskaft var att peka ut en sån företeelse och säga: Varför? Är du dum eller?
Det är oerhört skönt att känna sig smartare än sin omgivning. Personer i min absoluta närhet har byggt hela sin självbild på detta. Resultatet har varit, så att säga, en blandad påse.
När vi bryter mot en norm, exempelvis alkoholnormen, så ställer vi oss vid sidan av och impulsen är oerhört stark att sträcka ut pekfingret och säga: Varför? Är ni dumma eller?
Jag vet rörelser som byggt hela sitt existensberättigande på den impulsen. Resultatet har varit, så att säga, en blandad påse.
Anledningen till att resultatet blir blandat är att den sköna känslan av att ha genomskådat en dum norm främst varar så länge man rör sig i den normbrytande bubblan. Utanför den bubblan riskerar man att framstå som en störig viktigpetter, lite av en röv.
Det är inte ett bra sätt att bygga broar. Att bygga broar innebär att öppna upp för andras perspektiv. Men då öppnar man också upp för svagheten i att inte helt och fullt förstå varför den andre agerar som den gör. Då försvinner också känslan av att vara lite smartare och lite bättre än andra.
Pinsamt nog behöver jag erkänna att jag gav vika för impulsen att vara en viktigpetter långt upp i vuxen ålder, kanske gör jag det fortfarande. Men det brukade vara väldigt viktigt för mig att ha rätt svar på saker och ting, att kunna peka ut de korkade företeelser som andra håller på med. Men det är när vi lär oss att ställa rätt frågor som vi verkligen kan växa. Som individer och som rörelse.