I ett pressmeddelande skriver Sprit- och vinleverantörsföreningen, SVL, att de välkomnar regeringens förslag till ny ANDTS-strategi, men att de är kritiska till att de inte fått vara med i processen. Det är inte svårt att förstå att de vill få inflytande över den politik som styr deras verksamhet, men för oss andra är det lika självklart att de inte ska få det.
En av grundstenarna som svensk alkoholpolitik vilar på är desintresseringsprincipen. Den innebär att ekonomiska intressen ska hållas borta så långt som möjligt. Producenter vill sälja så mycket som möjligt. Ingen producent vill förknippas med ungdomsfylleri och misär, men samtidigt genererar högkonsumenter mest klirr i kassan. Att då begära att producenterna ska bidra till att minska alkoholkonsumtionen är inte rimligt.
Alkoholpolitik är en svår balansgång. Majoriteten av befolkningen vill ha tillgång till alkohol. Samtidigt är det en vara som genererar stort lidande och enorma kostnader för samhället; kostnader som vi alla får stå för. Därför måste tillgängligheten begränsas, och försäljningen regleras, så att skadorna hålls nere så mycket som möjligt. Dock inte så mycket att en alltför stor svart marknad uppstår.
Ska den balansgången klaras måste egenintressen hållas borta.
Sprit- och vinleverantörsföreningen är också upprörda över att Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, fått regeringens uppdrag att göra ett antal undersökningar av svenskarnas användning av alkohol, narkotika, dopning, tobak och spel om pengar: ”Att utse den privata föreningen CAN till utförare av regeringens politik är udda” säger SVL:s vd i pressmeddelandet.
Uttrycket privat förening är jag inte bekant med, men hur som helst passar det synnerligen dåligt på CAN, en oberoende, ideell organisation med 48 andra ideella organisationer som medlemmar. I CAN:s styrelse är majoriteten representanter för de 48 organisationerna och övriga ledamöter utses av olika myndigheter. Regeringen utser ordförande.
Naturligtvis kan man ha synpunkter på att en ideell organisation får regeringsuppdrag, men nu har CAN lång erfarenhet av att göra den här typen av undersökningar. CAN:s undersökning av skolelevers drogvanor fyller 50 år i år, även om CAN ”bara” ansvarat för den i 30. Skulle CAN inte tagit över skolundersökningen när Skolöverstyrelsen lades ned hade Sverige inte haft tillgång till den unikt långa serien av jämförelsedata.
Den kompetens som finns på CAN vad gäller skolundersökningar ledde också till att CAN lyckades dra igång en liknande undersökning på europeisk nivå, ESPAD, som nu genomförs vart fjärde i majoriteten av Europas länder. Att uppdra åt CAN att göra drogvaneundersökningar är därför fullt rimligt.