Hallå där, Christian Rück, psykiater och professor i psykiatri vid Karolinska institutet, som nu ger ut sin debutbok Olyckliga i Paradiset (Natur & Kultur).
Berätta, vad handlar den om?
–Om varför vi inte mår bättre, trots att förutsättningarna blivit så mycket bättre. Boken utgår från min mormor Lisens födelse 1914. Hon växte upp i en statarlänga, och blev föräldralös 1920 efter att spanska sjukan härjade. Under hennes livstid skedde enorma förbättringar i Sverige: ökad välfärd, nya vaccin och bättre ekonomi. Sett till hur mina barn har det idag, har det generellt blivit bättre i samhället. Ändå mår många psykiskt dåligt.
I boken skriver du även om IOGT:s historia, varför då?
– Min mormor var godtemplare hela livet och det var en stor del av hennes tillvaro. Jag har bland annat hittat anteckningar där hon skriver på ett rörande sätt om när hon grundade deras loge, då hon var 17 år gammal: ”Jag glömmer aldrig intagningen, när alla medlemmar höll i hand och sjöng ’Se hur skönt vi sammanbinda hand och hjärta, hjärta hand’. Då kändes det som att jag fått ett hem”. Det hemmet som logen blev, var såklart viktigt för henne som föräldralös.
Hur kopplas detta samman till huvudtemat psykisk ohälsa?
– I mormors ungdom, då socialdemokratin hade sin guldålder, tänkte man att om man fick bort orättvisor, skulle människor må bättre. Engagemanget i IOGT betydde mycket för henne, där fanns en stark gemenskap och enhet. Det fanns en idé om att nykterheten skulle befria människor – då kan man få ett mer belönande liv. Samhällsorganisationer, som arbetarrörelsen och bildningsförbund, tror jag har hjälpt människor att hantera sina liv. Det handlar inte bara om nykterhet, utan om en strävan att befria människor och det är historiskt intressant hur man har sett på lidande i samhället. Sådana organisationer ersatte kyrkans tidigare roll med att ge struktur, mening och gemenskap.
– Tidigare fanns andra alternativ till lidande i samhället, exempelvis religionen. Om man ser Gud som allsmäktig, har lidandet ofta en förklaring och man ser det som att livet består av olika prövningar. Idag har många sådana förklaringar fallit bort för människor. Man kan istället säga att den medicinska förklaringen för lidandet nästan är den enda vi har.
Så tror du att ett större engagemang i organisationer eller folkrörelser skulle hjälpa människor med psykisk ohälsa?
– Det tror jag nog. Det fyller en funktion att ha en gemenskap och att tro på något som är viktigt för en. Om man är svårt sjuk ska man ta hjälp av vården, men det finns utbredd problematik där vi kämpar med att hantera det vardagliga lidandet. Man måste förstå och skapa mening kring vanliga psykiska plågor, som exempelvis ensamhet och stress. Samhällsdrömmen om att människor skulle bli befriade om samhället blev mindre orättvist inte har infriats.
Vad har du överraskats av under arbetet med boken?
– Två frågor jag ställde till andra forskare inom psykiatrin var: ”Ökar den psykiska ohälsan?” och ”Vad beror det i så fall på?”. Många är obenägna att svara på så allmänna frågor. Mitt svar är att psykisk ohälsa inte ökar, men däremot får fler en diagnos från vården. Trots att vi mår ungefär likadant som förr. Det är bra på många sätt, men det säger också något om hur den medicinska förklaringsmodellen blivit allt viktigare. Och att vara sjuk är bara en förklaring av lidandet som är dominerande, andra förklaringar står mer i bakgrunden.
Slutligen, är det något du tar med dig efter att ha dykt ner mer i svenska nykterhetsrörelsens historia?
– Det var intressant att gå tillbaka i mormors fotspår,och se hur annorlunda förutsättningarna var då, även om det inte är så långt bakåt i tiden. Något som också slog mig var likheterna mellan nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen och vad de ville åstadkomma. För IOGT var det inte bara nykterhet som var grejen, utan också den enorma förändringen i samhället som nykterhet innebar som man hoppades skulle befria människor.