Mitt i centrala staden, i ett småtrist låghus från 1950-talet, ligger Arken, Uppsalas nyktra studentboende. Stämningen är dock långt ifrån trist, och en modell av det ursprungliga huset som låg på platsen visar att huset inte alltid varit det heller. Det revs dock för att ge plats för ett hus med utrymme för fler studenter.
– Det ursprungliga huset var ett gammalt trähus med torn och snickarglädje och en stor veranda längs hela framsidan, säger studenten Robert Spjern, som även är föreståndare för Arken.
En halvtrappa upp i huset sträcker sig dagens ”veranda” mellan husets båda portuppgångar. Det är inte alls någon veranda utan husets ena samlingslokal, som har samma placering och funktion som den gamla verandan.
– Här har vi fester och man kan träffas och fika, läsa eller spela spel. Varje söndag har vi gemensamt fika här som korridorerna turas om att anordna, säger Robert Spjern.
Just nu skriver han på sin c-uppsats på samhällsvetarprogrammet och arbetar samtidigt deltid som föreståndare på Arken. Det innebär att han gör det mesta; ansvarar för underhåll, synar lägenheter och skriver hyreskontrakt.
– Han ordnar allt som behövs, och lagar det som är trasigt, säger Hampus Söderström, som bor i huset.
– Allt gör jag faktiskt inte själv. Jag har en biträdande föreståndare, Sara Björck, som hjälper mig, säger Robert Spjern.
Så mycket fester har det inte varit på Arken den senaste tiden, men julfesten blev åtminstone av.
– Det var den första festen på två år. Vi har inte ens haft mottagning för de nya studenterna, säger Hampus Söderström.
”Det är en gammal tradition med hemliga ritualer.”
Hampus Söderström
Han plockar fram Arkens årsböcker ur en bokhylla intill. Det är en tradition sedan starten 1889 att göra årsbok. I boken finns fotografier från fester och andra aktiviteter, tidningsartiklar som rör Arken och en presentation av dem som flyttat in under året. På Arken firas, förutom julfest, semmelfest, äggfrukost, ”recentiorfest” och den årliga Hackspettmiddagen, som firas den 30 april.
– Det är en gammal tradition med hemliga ritualer, så det kan jag inte berätta om, säger Hampus Söderström.
Hackspetten, eller Haxptn, som invånarna på Arken föredrar att stava det, är Arkens maskot och beskyddare.
– Han tilltalas Hans högvördighet Haxptn, säger Åke Klarqvist, qurator (ordförande) i den lokala hyresgästföreningen Hemitkåren, som alla boende måste vara medlemmar i.
Åke Klarqvist läser historia på universitetet och har bott på Arken sedan terminsstarten 2020. Arken var ett ganska självklart val eftersom hans familj är nykterister sedan flera generationer.
– Arken är unikt. Det bästa är det sociala livet och att det bor många trevliga människor här. Jag har ju inte bott på något annat studentboende, men jag har förstått att det är lugnare här. Den enda alkohol som kommer innanför dörren är handsprit, säger han.
”Det heter Lastrummet för att vi ägnar oss åt våra laster där.”
Åke Klarqvist
En trappa ner, rakt under Verandan, ligger husets andra samlingslokal, Lastrummet.
– Det heter Lastrummet för att det är här man ägnar sig åt sina laster: skönlitteratur, pingis och musik, förklarar
Åke Klarqvist.
I rummet finns två pianon, en radio av det antika slaget, ett pingisbord, och en gammaldags soffgrupp. Runt soffgruppen hänger ett sammetsdraperi som kan användas för att skapa lite avskildhet.
– I den här lokalen gör vi sånt som låter lite mer, som att öva på musikinstrument eller spela pingis. Här nere har vi också filmvisningar, säger Robert Spjern.
I en av sofforna sitter Martin Kalling med en dator i knät. Han är mitt uppe i ett digitalt möte som förs på engelska. Vi smyger vid sidan om för att inte störa, och tittar på den stora boksamlingen och det fiffiga stället för pingisracketar. Robert Spjern berättar att det är hans föregångare som snickrat det.
Hampus Söderströms korridor är inte mycket till korridor; snarare är det en hall som utvidgare sig till ett litet tv-rum. Fem dörrar leder till studenternas rum och den sjätte till det gemensamma köket. Alla har var sitt skafferi och varsin hylla i kylskåpet. På väggen hänger en ”Att göra lista” där en av punkterna är rengöra kaklet. Det behövs, annars är ordningen god.
– Just nu är det rätt bra, men det har varit olika. Vi turas om att ha städvecka. Då ska vi ta ut sopor, kompost och förpackningar varje dag, dammsuga och våttorka golv, torka bänkarna, bordet och spisen, plocka ur diskstället och vattna blommorna, säger Hampus Söderström.
”Fram till femtiotalet var det förbjudet för män och kvinnor att dela korridor.”
Robert Spjern
Hans rum domineras av ett stort skrivbord och flera bokhyllor fyllda med böcker. Här samsas en fransk ordbok med Romerska riket, Idéhistorisk läsebok och böcker om filosofi och naturvetenskap. En säng, en fåtölj och några stolar ryms också. Genom fönstret ovanför skrivbordet har han utsikt mot en park.
– Oftast sitter jag här och pluggar. Ibland går jag till något bibliotek, säger han.
Rummet är inte stort, 15 kvadratmeter, varav en kvadratmeter tas upp av en liten hall, och ytterligare två av ett duschrum.
Fyra män och en kvinna bor i samma korridor.
– Fram till femtiotalet var det förbjudet för män och kvinnor att dela korridor, berättar Robert Spjern.
Trots att varje rum har egen toalett och dusch finns också ett gemensamt badrum i korridoren.
– Ända fram till 90-talet delade studenterna i korridoren på ett badrum. Det har tjänat oss väl att ha dem kvar. Annars skulle vi få ställa upp toabaracker på gården när vi renoverar badrum, säger han.
Hampus Söderströms badrum är litet, men funktionellt. Vid första anblicken ser det ut som om där bara finns en toalett och handfat. Men en mer noggrann titt avslöjar att blandaren till handfatet i själva verket är en duschblandare som sticker ut genom ett hål i väggen. Väggen med handfatet går att vrida ut och där bakom döljer sig en dusch.
Hampus Söderström trivs bra och är glad över att ha ett eget krypin.
– Det är skönt med eget. Standarden här är hög jämfört med många andra länder. Jag har varit utbytesstudent i Bologna och där fick de flesta dela rum, säger han.