Sven Andréasson provocerar många som tycker att han har fel när han säger att helnykterhet inte alltid är nödvändigt för att bli kvitt alkoholberoende.
Som stöd för sitt påstående visar han forskning från olika delar av världen som visar att ju längre tid som går från det tillfälle då en person får diagnosen alkoholberoende, desto större chans att personen blivit av med sitt beroende.
– Alkoholberoende är vanligast bland unga, vilket tyder på att det går över, säger han när han talar på Svenska föreningen för alkohol- och drogforsknings, SAD, årliga konferens i Östersund förra veckan.
I en av de större studierna han visar, National epidemiological survey on alcohol and related conditions, NESAC, är mer än en tredjedel helnyktra tjugo år eller mer efter diagnosen. Närmare en tredjedel är lågriskkonsumenter, medan den resterande tredjedelen är riskbrukare eller är beroende i olika grad.
I studien har man även tittat på hur det ser ut fem år eller mer, respektive tio år eller mer, efter diagnosen. Man fann då att andelen helnyktra och lågriskkonsumenter ökar med tiden, medan andelen som är kvar i beroende minskar.
Ser man till personer som fått någon form av behandling vid något tillfälle är resultaten bättre. Fler än hälften, 56 procent, är helnyktra, 14 procent dricker måttligt, och övriga 30 procent är riskbrukare eller beroende tjugo år efter diagnosen.
– Att inte dricka alls är förstås det säkraste alternativet. Att fortsätta dricka ökar risken för nya problemperioder, men alla studier hittar personer som klarar av att börja dricka. Det finns alltså inget stöd för att alkoholberoende skulle vara en kronisk progressiv sjukdom. Åtminstone inte för alla.
I en artikel i Läkartidningen skriver Anna-Karin Danielsson, forskarassistent på Karolinska institutet i Stockholm, att alkoholberoende är ett sjukdomstillstånd där tre av sex diagnoskriterier ska vara uppfyllda under det senaste året. Kriterierna omfattar sug, kontrollförlust, prioritering av alkoholkonsumtion framför andra aktiviteter, fortsatt drickande trots negativa effekter, ökad tolerans och abstinens.
Hon redovisar en studie på nära 29 000 svenskar som visar att fyra procent uppfyllde minst tre kriterier för alkoholberoende. I åldersgruppen 19–25 år var siffran dock betydligt högre, runt 11 procent.
I artikeln konstaterar hon att en majoritet, 75 procent, hade lindrigt eller måttligt beroende. Majoriteten hade inte heller den högsta alkoholkonsumtionen, de hade familj och arbete och var inte lågutbildade.
Sven Andréasson menar att vården idag främst är inriktad på dem med de svåraste problemen och det allvarligaste beroendet. Det gör behandlingarna mindre attraktiva för personer med måttliga problem.
– Merparten skulle faktiskt klara sig med väldigt lite behandling, säger han.
Han redovisar också resultatet av en studie som gjorts på Riddargatan 1, alkoholmottagningen där han är chef, och som visar att specialistvård inte alltid är nödvändigt.
– Primärvården skulle kunna göra mer för den här gruppen, något som de själva också efterfrågar.
Han är kritisk till stelbentheten i vården.
– Patientcentreringen lyser med sin frånvaro i beroendevården. Att själv få välja behandlingsform och ha kontroll ger ökad motivation, säger han.