Hur hamnade du i beroendeforskningen?
– Jag visste tidigt att jag ville bli forskare. Biologi och psykologi var mina favoritämnen och den allra första delkursen i grundkursen i psykologi var biologisk psykologi. Det handlade mycket om hjärnans funktion och beteende kopplat till det. Jag kände att nu har jag kommit hem.
Claudia Fahlkes lärare såg hennes entusiasm och presenterade henne för professorn i biologisk psykologi: ”Åh, en student. Du är så välkommen. Vad vill du göra?”
– Det var ett djurexperimentellt laboratorium och jag blev otroligt fascinerad. Jag var 19 år och det bemötandet av en engagerad senior person, tillsammans med en lärare på kursen som hade förmågan att fånga upp en intresserad student, gjorde att jag blev kvar.
Du är en av initiativtagarna till och föreståndare för Centrum för forskning och utbildning kring riskbruk, missbruk och beroende, CERA. Varför startade ni det?
– Vi hade ett nätverk av forskare, från olika discipliner, som ville samtala och diskutera beroende tvärvetenskapligt. Vi hade inget specifikt uppdrag, men vi fungerade som referensgrupp till beroendekliniken vid Sahlgrenska universitetssjukhuset. När de första nationella riktlinjerna för beroendevård kom 2007 fick vi förfrågningar om uppdragsutbildningar, främst inom regionen, men även på nationell nivå. På det följde flera nya uppdrag, för bland annat Socialdepartementet, Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen.
Det ledde till tankar på att nätverket borde organiseras och få en mer tydlig form.
– Sedan 2012 är vi ett kunskapscentrum vid Göteborgs universitet. CERA består i dag av cirka 40 forskare med olika vetenskapliga inriktningar och till CERA har flera externa partners knutits , som t.ex. Länsstyrelsen, Kriminalvården, beroendevården.
Vad håller ni på med just nu?
– Vi har tre uppdragsutbildningar på gång: Motiverande samtal, Återfallsprevention och Motivationshöjande behandling, på uppdrag av Västra Götalands region. En stor del av CERAs arbete är samverkan kring allt från prevention till beroendeproblematik. Då måste det till olika typer av expertis. Jag hoppas nu att nästa steg blir att vi kunde få en mer permanent bas för CERA, som ett nationellt kunskapscentrum. Vi har redan samarbete med aktörer på nationell nivå, som Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN och Systembolaget. Tillsammans med IOGT-NTO och Svenska Läkaresällskapet är vi också medutgivare av den årliga forskarrapporten Alkoholen och samhället.
Framöver hoppas Claudia Fahlke komma ett steg närmare förståelsen för varför vissa har lättare att ta sig ur ett beroende än andra.
– Vi har ett stort material av patienter med beroendeproblem som vi följer över tid. Vi försöker ta reda på vilka faktorer som bidrar till att det går bra för vissa och sämre för andra. På sikt hoppas vi att det ska leda till att man tidigare ska kunna identifiera vad olika patienter behöver. Den som inte haft alltför allvarliga problem under alltför lång tid och har ett stabilt socialt nätverk har vanligtvis bättre förutsättningar. Skilsmässa eller förlust av relationer, arbetslöshet eller dålig hälsa kan vara omständigheter som påverkar återfallsrisken. Kanske borde vi hålla kvar kontakten med patienterna under längre tid?
Vad gör du när du inte forskar?
– Jag har en ganska stor köksträdgård och gillar att odla. Det är ett bra komplement att få jobba med händerna.