Agneta Öjehagen. Foto: Emil Malmborg.

Agneta Öjehagen: Nu kan jag välja det jag tycker är mest intressant

Trots att hon är pensionerad sedan tre år har forskaren Agneta Öjehagen fortfarande många bollar i luften.

Hur kom det sig att du började forska?

– Jag fick en tjänst som kurator inom sjukvården, med inriktning på patienter med beroende, och var osäker på hur jag skulle arbeta. Jag efterlyste struktur och hänvisades då till professor Mats Berglund. Tillsammans lade vi grunden för att få en struktur i arbetet. Det resulterade i utvecklingen av behandlingskontrakt, med kontakt under två år, där mål och metoder formulerades tillsammans med patienten och utvärderades regelbundet. Ska man kunna hjälpa någon måste den vara delaktig. Anhöriga involverades också, liksom vid behov socialtjänsten. Patienterna följdes noga upp, även genom leverprover.

Men redan tidigare hade Agneta Öjehagen förstått vikten av patientmedverkan.

– Jag gick en kurs på kommunskolan i Sigtuna där vi skulle göra ett projektarbete. Socialtjänsten, där jag jobbade, hade planerat att bygga inackorderingshem för dem med svåra alkoholproblem, men ingen hade frågat hur de ville ha det. Så det gjorde jag i mitt projekt. Det var verkligen ingen vetenskaplig studie, men resultatet blev att de istället för inackorderingshem fick stöd i boendet av hemtjänstpersonal.

Vad ägnar du dig åt för närvarande?

– Jag är pensionär sedan tre år tillbaka. Men jag är mentor åt två doktorander, en på Karolinska institutet och en i Lund, och jag sitter i en grupp för  Kriminalvårdens strategi för forskning. Vi får bland annat yttra oss om projekt innan de startar. Jag medverkar också i en särskild grupp som ackrediterar kriminalvårdens behandlingsprogram innan de börjar användas. Det görs en mycket noggrann bedömning av vilka program som ska användas för att förebygga återfall i brott.

Hon har också suttit i Systembolagets priskommitté, som utser mottagare av Systembolagets kunskapspris och det juniora stipendiet.

– Kommittén bedömer nomineringarna och utser pristagare, men nu har min mandatperiod gått ut. Det var sista gången för min del när jag fick dela ut kunskapspriset till Mats Ramstedt och juniorstipendiet till Sabina Kapetanovic i november.

Har du fler uppdrag?

– Ja, jag sitter i den vetenskapliga referensgruppen till en statlig utredning som utreder ett samlat huvudmannaskap vid samsjuklighet mellan beroende och andra psykiatriska diagnoser. Där ska jag bland annat uppdatera en del kring behandling och samordning vid samsjuklighet. Det är en viktig utredning.

Intresset för samsjuklighet har hängt med sedan Agneta Öjehagen hade ansvar för utvärderingen av psykiskt störda missbrukare i Psykiatriutredningen 1995.

– Jag har gjort flera studier om riskkonsumtion bland patienter inom psykiatrin. Att personer med psykiatriska diagnoser också kan ha ett beroende är väl känt, men uppmärksammas för lite, liksom riskkonsumtion. Alkoholkonsumtion kan störa och försvåra behandlingen av andra sjukdomar, men om ingen märker att man dricker för mycket eller att man är beroende, hur ska man då få hjälp?

Vad är du mest stolt över i din karriär?

– Jag är fortfarande väldigt fäst vid det arbetssätt där vi började involvera klienterna på ett strukturerat sätt och fick in närstående i behandlingen. Där var vi väldigt tidiga. Det var långt innan det fanns en patientlag.

– Ett liknande arbetssätt använde vi för personer som gjort suicidförsök. Jag initierade också en struktur för den akuta bedömningen efter ett självmordsförsök – en mall att gå efter där vissa frågor alltid ska ställas för att kunna göra en bra psykiatrisk bedömning. Även där tog vi med närstående. Och suicidförsök är vanliga hos personer som har problem med alkohol eller droger. 

Vad gör du när du inte jobbar?

– Min man och jag gillar att resa, båda korta och längre resor. Færøarna var nog det senaste resmålet. Det var fantastiskt. Och så gillar jag musik, opera och teater. Vi har en jättefin opera här i Malmö.

– Jag brukar gå på Friskis och svettis och träna styrketräning också, men ingenting av det där går ju att göra nu. Nu ska man ju inte heller träffa folk så våra barnbarn ser vi inte så ofta. De börjar bli lite större och självständiga så det är inga hämtningar och lämningar att hjälpa till med.

Vad är bäst med att vara pensionär?

– Att jag kan välja vad jag ska ägna mig åt. Det blir ju fortsatt en del jobb, men nu kan jag välja det jag tycker är mest intressant. Tidigare var det periodvis ganska hektiskt med forskning, handledning av doktorander, söka forskningsmedel och även den undervisning som ingick i tjänsten. Nu slipper jag också alla möten, men jag saknar en del kollegor.

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer