I Minsk bor cirka 1,5 miljoner människor. Fram till 2011 fanns endast en privat alkoholklinik i staden med åtta platser där man använder sig av 12-stegsprogrammet. Men något annat psykologiskt stöd eller självhjälpsgrupper har inte funnits förrän nu. Den vanligaste metoden är fortfarande så kallad avkodning, där man under hypnosliknande former ”skrämmer” människor till nykterhet – eller placerar dem i behandlings -och arbetsanstalter.
För fyra år sedan påbörjades utbildningen av 24 beroendekonsulenter, inom ramen för Adoptionscentrums projekt. Samtliga konsulenter har egna erfarenheter av missbruk. Det statliga rehabiliteringscentret har varit behjälpligt med lokaler samt två psykologer som har lett utbildningen. Några av beroendekonsulenterna arbetar i dag på centret, medan andra fungerar som ledare i självhjälpsgrupper runt om i Minsk, grupper som har initierats genom projektet.
Alkoholism ses traditionellt som något skamligt i Vitryssland, något som man inte skyltar med. Inställningen är att det är självförvållat. Och när man är avgiftad, efter en tids inläggning, förväntas man klara sig själv.
Men nu tycks alltså attityderna vara på väg att förändras – mycket tack vare rehabiliteringscentret, som har valt att satsa på beroendekonsulenterna och ett nytt sätt att tänka kring och arbeta med missbruk.
På centret finns 30 platser för avgiftning. Sammantaget har 1 000 personer varit inlagda under de senaste fyra åren. Hälften av platserna är vikta till personer som är ”registrerade” missbrukare, alltså personer som haft kontakt med sociala myndigheter. Den andra hälften går till dem som vill läggas in anonymt. Hit söker sig också ryssar, som får betala för behandlingen.
Rehabiliteringscentrets eldsjäl är överläkaren Ljudmila Andrejeva. Hon menar att självhjälpsverksamheten kan komma att bli startskottet för en rad förändringar i Vitryssland, vad gäller behandling av alkoholister. Genom att man från centret har kunnat hålla seminarier för specialister inom socialtjänsten, har kunskapsnivån kring de här frågorna höjts avsevärt.
Och enligt henne är de vitryska myndigheterna mycket positivt inställda. Man har gjort studiebesök och visat upp verksamheten för utländska besökare, som blivit imponerade. Det bådar gott inför framtiden.
– Om tio år hoppas jag att vi har kommit närmare den alkoholistvård ni har i Sverige. Jag tror och hoppas att folk vågar söka hjälp tidigare, att det finns ett väl utbyggt nätverk av självhjälpsgrupper och ett ökat stöd för medberoende och familjer. I nuläget har vi en stödgrupp för familjer i Minsk, men tyvärr inga grupper för barn. Så vi har en bit kvar innan vi har ett välfungerande system, så att vi kan fånga upp dem som drabbas och som vill ha hjälp, säger Ljudmila Andrejeva.
Hon berättar att kliniken i dag erbjuder ett brett spektra av insatser. Det handlar om olika aktiviteter och terapi, både i grupp och enskilt. Anhöriga får komma på besök och man erbjuder också kroppsterapeutiska övningar.
Uppe på avdelningen finns just nu en handfull personer inlagda, samtliga män. Men här finns även rum för kvinnor. Några har ett alkoholmissbruk, andra missbrukar tyngre droger. De får alla en månads behandling, i vissa fall kan det röra sig om två månader, som inkluderar samtal med psykolog, terapi och aktiviteter. Familjemedlemmar är välkomna på besök varje helg. Efter att personerna skrivits ut får de komma tillbaka för regelbundna möten. De följs alltså upp noggrant och centret håller sedan kontakt under lång tid efteråt. De som varit inlagda här bjuds in till centrets årsdag för ett festligt firande tillsammans med sina familjer.
Enligt Ljudmila Andrejeva förblir cirka 60 procent av dem som fått behandling på rehabiliteringscentret nyktra. Majoriteten väljer att delta i självhjälpsmöten, som ett sätt att få stöd i sin vardag och fortsätta på inslagen väg.