Kultur

Serieroman om att växa upp i alkoholens skugga

Dominique Goblet har tecknat självbiografisk serieroman om en uppväxt med en alkoholiserad far och en våldsam mor.

Dominique Goblet är konstnär och serietecknare och skildrar sitt liv i uttrycksfulla och starka bilder. Tio år tog det henne att få Att låtsas är att ljuga färdig.

– Den tog tid eftersom den handlar om svåra saker och dessutom involverar mina föräldrar. Min mamma var våldsam, både i ord och handling, men när hon inte var arg hade hon förmågan att ge både kärlek och trygghet. Hon var en viktig person för mig och hon ägnade mycket tid åt mig och min bror. Det är jag tacksam för, säger hon.

Fadern har hon länge ansträngt sig för att försöka förstå.

– Jag är väldigt ambivalent till min far. Han var mycket förälskad i min mor, men samtidigt lite rädd för henne. Han var svag i förhållande till henne, en fegis, vilket inte passade in i bilden han hade av sig själv. Han var brandman och alls inte feg på jobbet. Han räddade människor, men lyckades inte rädda sina egna barn.

I stället tog han till flaskan.

– Han undvek att konfrontera problem genom att dricka. Det tog också bort hans skuldkänslor för att han inget gjorde. 

I boken beskrivs en scen där mamman och Dominique börjar bråka. Pappan sitter i vardagsrummet och ser formel 1 på TV. Bråket slutar med att en livrädd Dominique blir bunden och inlåst på vinden.

– Precis när han skulle ingripa i bråket skedde en olycka i formel 1-loppet, så pappa slog sig ner i soffan igen. En bil fattade eld och de lyckades inte rädda föraren. 

”Mig kunde han inte rädda fast han satt i rummet intill.”

Dominique Goblet

Efteråt förklarade pappan att om han varit där skulle han ha räddat föraren.  

– Återigen skulle han ha räddat en främmande människa, men mig kunde han inte rädda fast han satt i rummet intill. 

Som vuxen konfronterade Dominique Goblet sin pappa om händelsen.

– Han förnekade att han hade märkt något, men det är klart att han gjorde. Det var bara enklare att låta bli.

 Innan det mötet hade de inte träffats på fem år.

– Jag hade fått en dotter och ville att hon skulle få lära känna sin morfar. Han hade också sagt att han hade slutat dricka, men det var inte sant. Han ville överhuvudtaget inte lyssna på mig. I stället drack han mer och mer och skröt och försökte imponera på mig. 

Dominique Goblets pappa har druckit så länge hon kan minnas.

– Han har försökt sluta några gånger, men det har bara varat några månader. Jag tror i och för sig inte heller att min mamma var något stöd för honom. Hon var elak och sa att hon inte trodde att han kunde sluta dricka.

Mammans vredesutbrott tror Dominique Goblet bottnar i besvikelse och bitterhet.

– Hon hade förlorat alla sina förhoppningar på livet. På den tiden var kvinnor ofta hemma. Min pappa däremot hade två jobb. Förutom att han var brandman arbetade han i en bilverkstad, så han var inte mycket hemma. Mammas frustration tog sig uttryck i ilska.

”Ditt drickande påverkar andra, även om du dricker i ensamhet.”

Dominique Goblet

Även om pappan delvis drack för att fly undan hustruns ilska, så inser Dominique Goblet numera att mammans ilska och bitterhet knappast minskade av att hennes man drack.

– Du förvandlar dig själv med alkohol och ditt drickande påverkar andra, även om du dricker i ensamhet.

I boken skymtar skuggor, eller spöken. På flera bilder förekommer ett ljust spöke i form av en kvinna.

– Hon kom till mig när jag började skriva om nutiden. Jag var tillsammans med en man som jag älskade väldigt mycket. Vi var tillsammans i 25 år, men han älskade fortfarande sitt ex. Hon var ständigt närvarande, som ett spöke, åt middag med oss, var med när vi handlade och när vi sov. Jag kände mig aldrig trygg i den relationen.

Den mörka skuggan, som finns på flera bilder, har hon svårare att förklara.

– Jag vet faktiskt inte vad det är. Det kan kanske vara alkoholen? Jag måste fundera mer på det.

Boken har hon skrivit för att bli fri.

– Jag hade ständigt behov av att prata om min bakgrund, men jag fick aldrig tillräcklig bekräftelse. Efter att ha skrivit om min historia har jag inget behov av att prata längre. Jag känner mig till freds. Nu kommer i stället människor till mig, när de läst boken, och vill prata om sina liv.

”Ingen människa är enbart ond eller bara god, och en traumatisk barndom behöver inte sakna kärlek.”

Dominique Goblet

Hon är inte längre arg på sina föräldrar.

– I stället för att anklaga dem har jag hittat en väg där jag lyckats förstå och hitta kärleken i historien. Jag vill visa att allt inte är vitt eller svart. Ingen människa är enbart ond eller bara god, och en traumatisk barndom behöver inte sakna kärlek.

Att hon valde serieformen för sin bok gör det att berättelsen blir mer subjektiv, anser Dominique Goblet. 

– En självbiografi beskriver aldrig verkligheten utan berättarens sanning. I en serieroman blir det ännu mer subjektivt eftersom du måste prioritera hårdare vad du ska ta med än i en vanlig roman.

Hennes pappa avled medan arbetet med boken pågick. Sin mamma har hon numera brutit kontakten med.

– Jag hoppas nästan att hon inte läst boken, men den fick mycket uppmärksamhet när den kom ut i Belgien, så jag tror nog att hon har sett den. När jag började arbetet med boken försökte jag förklara att jag inte skrev för att såra henne utan för att befria mig själv. Som vuxna har vi skyldighet att ta hand om oss själva. Den enda vi med säkerhet kan säga att vi ska tillbringa hela livet med är oss själva. Då får man försöka se till att ta hand om sig.

Boken ges ut på svenska av förlaget Lystring.

Mer från Accent