Hur kom det sig att du började forska?
– Det var en slump, inget jag egentligen drömt om, men så skulle vi flytta från Umeå till Stockholm och jag fick jobb i ett forskningsprojekt. Via det snubblade jag in på beroendeområdet. Innan dess hade jag nog en väldigt negativ syn på beroendevården som hopplös. Men så är det ju inte alls. Det går att göra väldigt mycket. Jag tycker mycket om att jobba med den gruppen.
Så du blev kvar på området?
– Jag hade märkt att det fanns en grupp patienter som tittade in till beroendevården som gärna medverkade i vår studie, men som inte stannade kvar i behandling. Så hörde jag att Sven Andréasson tänkte starta en ny mottagning som förenade klinik och forskning på Riddargatan 1, där målet var just att nå denna grupp. Jag kände direkt att där vill jag jobba. Jag ville gärna forska där jag kunde integrera det med mitt kliniska arbete som psykolog.
Vad jobbar du med just nu?
– Vi håller på med en långtidsuppföljning av patienterna på Riddargatan. Just nu håller vi på med ettårsuppföljningar. Målet är att följa patienterna i fem år, även om jag hoppas att vi kan fortsätta mycket längre än så. Det är en drömstudie för min del, att få se vilken betydelse vår behandling har och vad som händer med patienterna efteråt.
”En drömstudie, att få se vilken betydelse vår behandling har och vad som händer med patienterna efteråt.”
– Jag har också en pågående studie om alkoholprevention inom kardiologi. Det är ett samarbete mellan regionerna Dalarna, Gävleborg och Stockholm där vi försöker ta reda på hur vanligt det är med riskbruk av alkohol bland patienterna. Vi tittar även på hur personal och patienter tänker kring alkohol; vem som ska ta upp frågan, hur det ska tas upp och när det är lämpligast.
Vad är roligast med att forska?
– Det är nog när man ser att forskningen kommer till nytta för patienter. Sedan kan jag älska hela processen, att hitta en frågeställning och lista ut hur man ska kunna få svar på den och sedan få se resultat. Särskilt spännande är det när man blir överraskad, när resultatet inte blir vad man trodde.
Vad är du mest stolt över i din karriär?
– Jag är ganska stolt över min avhandling och det fokus den hade på patienten. Den handlade om hur vi kan nå fler med beroendebehandling, och effekter av 15-metoden (en metod för primärvården att hantera alkoholproblem och beroende). Vi kunde visa att det både är möjligt och effektivt med behandling i primärvården. Den kunskapen kan göra skillnad för folkhälsan.
”Det är så konstigt att vi behandlar beroende annorlunda än andra sjukdomar.”
– Det är så konstigt att vi behandlar beroende annorlunda än andra sjukdomar. Vården är ofta organiserad så att patienter med beroende direkt ska till specialistvård medan nästan all annan vård börjar i primärvården. Om det blev likadant med beroende tror jag att det skulle minska stigmat, och många fler skulle kunna få hjälp.
– En annan sak jag är stolt över är läroboken Åter till kontrollerat drickande som Anders Hammarberg och jag skrivit. Där beskriver vi hur man kan arbeta med målsättningen att skära ner sin alkoholkonsumtion, vilket vi vet många patienter vill, men där det saknats kunskap om hur den behandlingen kan bedrivas.
Vad gör du när du inte jobbar?
– Maken och jag har två barn som är 10 och snart 8 som är härliga att få vara med, och en liten trädgård som jag gillar att påta i. Sedan är det något visst med att slå på bollar med en racket. Jag gick på bordtennisgymnasium och tävlade som ung, men just nu blir det främst tennis och squash för min del. Men det kan ändras. Padel har jag inte fallit för än, men jag är lite sen i starten så nu när de börjar lägga ner padelhallar är det kanske dags för mig. Annars gillar jag att läsa böcker, gå på konserter och teater.