Christian Unge har skrivit en annorlunda bok om sin pappa. Boken börjar i slutet. Christian Unge sitter i bilen och har just fått pappans diagnos: levercirrhos, det vill säga skrumplever. En dödsdom för den som är för sjuk för att klara en transplantation.
Trots att både han och hans bror nästan hela livet tyckt att pappan druckit för mycket har Christian Unge svårt att förstå hur det kan vara möjligt. Ingen annan i omgivningen har hållit med om att pappan haft problem med alkohol. Dessutom är Christian Unge överläkare och träffar ofta patienter med leversvikt, men har ändå inte anat något. Han börjar febrilt leta efter någon annan rimlig förklaring; någon ärftlig leversjukdom kanske, eller en oupptäckt hepatit?
– Det var mitt sätt att ta mig an detta. Jag hade ägnat så mycket tid åt att vara min pappas personliga läkare de sista åren, och ändå blev jag tagen på sängen. Hade han kommit till mig på akuten så hade jag tagit en massa prover, men det gjorde han ju inte. Levern är ett lurigt organ. Den har så mycket reservkapacitet att det inte syns något på utsidan förrän levern är helt slut.
”Jag hade ägnat så mycket tid åt att vara min pappas personliga läkare de sista åren, och ändå blev jag tagen på sängen.”
Bekräftelsen på att alkohol är den enda rimliga förklaringen till sjukdomen ger Christian Unge skuldkänslor: ”Som son borde jag protesterat högre. Som anhörig borde jag inte accepterat att dricka alkohol tillsammans med någon som dricker för mycket. Jag som medicinskt kunnig borde oftare ha påtalat de medicinska farorna.”
Skuldkänslor – så vanliga hos anhöriga till personer med beroendesjukdomar. Christian Unge har skuldkänslor både för att ha gjort för lite, och för mycket.
– Det är min ärliga känsla att jag kastade bort den tid vi hade de sista åren. Varför kunde jag bara inte låta bli att ta upp hans drickande varje gång? Det blev så mycket tjafs om det och om hans relationsproblem.
Pappan hade genom åren trots allt visat vissa tecken på leversjukdom; han mådde ibland illa, tog sig åt magen och tillbringade mycket tid på toaletten. Och läkningen efter en handledsfraktur var ovanligt svår.
Han var ju själv läkare, tror du inte att han anade något?
– Nej, jag tror det var totala skygglappar, precis som att han var lungläkare och rökte. Lite märkligt för han var ganska hypokondrisk.
”Jag tror det var totala skygglappar, precis som att han var lungläkare och rökte.”
I boken beskrivs en scen där Christian Unge är på besök på sin pappas jobb och ser honom stå utanför och röka tillsammans med ett par patienter med syrgastuber på en ställning en bit ifrån. Så nog fanns det skygglappar.
Christian Unge vill förstå varför det blev som det blev och har letat sig bakåt i tiden. Han har intervjuat familjemedlemmar och pappans gamla arbetskamrater och vänner. Ingen har reagerat på pappans alkoholkonsumtion.
– Även om jag kan ana att det nog var ett konstant festande under de sena tonåren när han och hans kamrater var läkarstudenter. Några av hans kompisar har gått bort på grund av alkohol.
Christian Unge uppfattade aldrig att hans pappa drack särskilt mycket.
– Han drack väl två-tre öl varje kväll, han gillade öl, och kanske någon drink. Han var aldrig full i sociala sammanhang, aldrig aggressiv, aldrig bakfull på jobbet, och hade inte en sjukdag så länge han jobbade.
Trots det reagerade Christian Unge och brodern. En nyårsafton ringde Christian sin mamma och bad henne hämta honom hos pappan som var berusad. Vid ett annat tillfälle skrev han till sin mamma från Portugal, där han var med pappan och hans nya fru, och berättade att pappan drack varje kväll.
– Min bror har sagt att han uppfattade det som att det alltid fanns ett filter mellan pappa och oss. Särskilt på kvällarna, när han druckit.
Att ingen annan reagerade berodde på att i föräldrarnas umgänge var alkohol ständigt förekommande.
”Alkoholen fanns alltid där. Man kunde inte umgås i sociala sammanhang utan alkohol. Tackade man nej så förstörde man.”
– Alkoholen fanns alltid där. Man kunde inte umgås i sociala sammanhang utan alkohol. Tackade man nej så förstörde man. Till slut blev det nog mer än både kropp och själ tålde. Så är det inte i min sambos familj. Där dricker man vatten eller läsk.
Bilden man får av Christian Unges pappa är en omtyckt läkare och social person som gärna språkade med patienter om allt möjligt. Han förefaller haft stort behov av bekräftelse, men samtidigt ett stort behov av att få vara i fred. Han var fågelskådare, men bad aldrig sönerna att följa med på utflykterna. Han gillade att bygga båtmodeller. Ett jullov får sönerna välja en fin byggmodell i hobbyaffären, men i stället för att hjälpa dem med deras modell köper pappan en egen till sig själv.
Konflikträdsla är ett utmärkande drag. När ett tråkigt besked ska lämnas till en patient flyr han under någon förevändning ur rummet och överlåter det till underordnade. Och föräldrarnas skilsmässa kommer som en fullständig överraskning för sönerna. Inga gräl förebådade vad som skulle ske och ingen berättade heller att barndomshemmet skulle säljas. Den idylliska barndomen i Bromma slogs sönder.
”Det jag törstade efter var en pappa som, utan att vara alkoholpåverkad, skulle vara med mig och min bror.”
– Jag var nog ganska bråkig och stökig efter skilsmässan. Det blev som ett krig mellan mig och pappas nya fru. Det jag törstade efter var en pappa som, utan att vara alkoholpåverkad, skulle vara med mig och min bror. Jag fick också höra att jag förstörde relationen mellan min pappa och hans fru.
Relationen till pappan var alltså inget vidare, och han vill inte alls gå i sin pappas fotspår.
– Jag ville verkligen inte bli läkare. Jag testade allt möjligt, läste psykologi och religion, spelade musik och reste mycket.
Inget som föll pappan i smaken.
– Pappa var så tydlig med att han blev besviken om man inte skaffade ett ”riktigt” jobb.
Han var väldigt konservativ och väldigt orolig för att jag och min bror inte skulle ha pengar och mat på bordet. Så han brydde sig egentligen mycket, men han var orolig för allt och lyckades inte förmedla någon trygghet. Den fick vi hitta på annat håll och i stället förmedla till honom.
Till sist blev det ändå läkarutbildningen.
– Jag spelade musik med personer som var engagerade i Läkare utan gränser och kände att jag också ville arbeta för dem. Då var det ju sjuksköterska eller läkare som gällde. Sedan råkade jag stå i kön på Stureplan när folk blev skjutna och låg och förblödde. Jag kände att jag ville kunna hjälpa. Men jag gillade inte att plugga, det var inte förrän patienterna kom in i bilden som det blev intressant.
”Läkarutbildningen hade den bieffekten att vi fick något att prata med varandra om, något som var neutralt och som engagerade oss båda.”
Utbildningen förde honom närmare pappan.
– Det hade den bieffekten att vi fick något att prata med varandra om, något som var neutralt och som engagerade oss båda. Vi kunde bolla medicinska fall med varandra.
I boken varvas minnesbilder, samtal och funderingar med korta avsnitt om levern, detta viktiga, men ofta bortglömda organ: ”Om vi opererade bort hela din lever skulle fruktansvärda saker hända med din kropp inom ett par minuter. Du skulle vara död efter några få timmar, max något dygn. Om vi å andra sidan skar bort 1 274 gram av levern och lät 181 gram vara kvar skulle du överleva utan några andra symptom än ärret på din buk.”
– Jag har länge velat skriva en bok om glömda organ. Levern har varit ett intresse sedan länge. Jag hoppas det inte blev för mycket?
Det blev det inte. Det är pedagogiskt och begripligt, även för en lekman, och mycket intressant.
Varför blev det en bok om din pappa?
– Jag kunde inte låta bli. Jag har länge velat skriva en bok om honom, redan medan han levde. Länge trodde jag att det skulle bli en fiktiv roman, men så blev det inte.
”Det handlar så mycket om skuld. Jag borde ha kastat av mig det för länge sedan.”
Christian Unge hoppas att boken ska väcka debatt.
– Jag vill få människor att diskutera föräldraskap och relationer å ena sidan och anhörigperspektivet å den andra. Det finns hjälp att få. Det handlar så mycket om skuld. Jag borde ha kastat av mig det för länge sedan.
Skrivandet har varit hans sätt att bearbeta.
– Det har varit min terapi. Jag hoppas bli en bättre pappa åt mina barn och kunna vårda de fina minnena av min egen pappa tillsammans med min bror. Vi har ältat så mycket tillsammans, jag och min bror: tänk om, tänk om..
Har din pappas alkoholproblem påverkat ditt eget förhållande till alkohol?
– I gymnasiet var jag medlem i IOGT-NTO och drack inte en droppe. Jag gick stolt omkring med medlemskortet i plånboken och visade det för mina vänner när de skulle dricka. Men det var mer en protest mot en annan nära familjemedlem som drack för mycket och gick bort när han var 40. Det var mer dramatiskt när han drack. Han kom hem och var full.
Christian Unge är inte längre medlem i IOGT-NTO.
– Men jag dricker inte gärna alkohol två dagar i rad. Och med åren har jag blivit så trött när jag dricker så jag håller igen.
Har du inte funderat över att gå med i en anhöriggrupp eller söka annat stöd för egen del?
– Nej, men det kanske jag borde. Det är kanske inte för sent.
Här kan du söka stöd som anhörig:
Al-Anon
Nämndemanssgården
Beroendecentrum Stockholm
Behandlingsgruppen för drogproblem, Göteborg
Stöd för anhöriga till personer med missbruk, Malmö
Riddargatan 1, Stockholm
Medberoendepodden