Redan som mycket liten kände Åsa Jinder att det var något som inte stämde med hennes mamma. Det fungerade inte som i andra familjer. Något skavde. Men att hennes mamma var alkoholist hade hon inte en aning om. Hon är yngst i en syskonskara på fem, och förmodligen begrep de äldre barnen. Men inte hon. Det var först när hennes föräldrar skilde sig och Åsa Jinder 12 år gammal flyttade med sin pappa, som hon började förstå.
– Efter skilsmässan blev mamma helt förändrad och började dricka alltmer okontrollerat. Hon var ofta onykter och fasaden krackelerade. Mina äldre syskon bodde inte längre hemma, så hon blev ensam. På den tiden var det ovanligt att skilsmässobarn valde att bo med sin pappa och folk sa anklagande till mig att jag gjorde mamma ledsen som valde att bo med pappa. Men pappa och jag hade musiken och skrivandet gemensamt och mamma mådde inte bra, så för mig kändes det självklart att bo med honom, säger Åsa Jinder sakta.
Hon och hennes pappa bodde kvar i Upplands Väsby och hon gick på väg till skolan förbi sitt gamla hem, där hennes mamma bodde kvar.
– Ibland såg jag henne stå i fönstret och titta efter mig. Det kändes väldigt sorgligt. Mamma blev allt mer offentlig i sitt drickande och satt ute på parkbänkar och drack. Jag skämdes eftersom jag förstod att alla visste. Men ingen sa något. Jag somnade och vaknade med en orosklump i magen. Det var en stor sorg att aldrig veta om hon var nykter eller full. Och jag fick bära det helt själv. Jag berättade inte och ingen frågade hur jag mådde. Jag hade ingen att prata med om det här, säger Åsa Jinder.
Under högstadietiden höll hon sig mest för sig själv. Musiken och skrivandet fungerade som en ventil och en tröst. Hon fick klara sig själv i hög grad, eftersom hennes pappa levde sitt eget liv och överlät mycket ansvar på dottern.
Samtidigt var det han som introducerade henne för nyckelharpan och skapandet, vilket skulle komma att öppna en helt ny värld för den unga, musikaliska Åsa. Hon fann glädje i musicerandet, upptäckte att hon besatt en stor talang och fick utbildning av landets främsta inom nyckelharpa. Blott femton år gammal blev hon Sveriges yngsta riksspelman och efter grundskolan blev hon yrkesmusiker på heltid och flyttade hemifrån. 21 år gammal var hon redan gift och ett par år senare kom barnen.
– Jag stod på egna ben tidigt och det är ett drag jag kan känna igen hos andra som vuxit upp med missbruk. Jag lärde mig att jag måste bli självständig för att överleva. Det tycker jag är en jättebra egenskap. Att växa upp under svåra förhållanden ger inte bara förluster, utan också vinster. Men alla människor har olika grad av sårbarhet och jag har nog alltid haft en inre kompass som har visat mig vägen, säger Åsa Jinder, som inte köper resonemanget om ett socialt arv.
– Man måste inte bli på ett visst sätt bara för att man har vuxit upp med en förälder som dricker, säger hon.
Men visst kan hon se att det har präglat henne på olika sätt. På gott och ont.
– Jag har hittat en styrka inom mig själv, har vågat stå utanför konventionen och göra obekväma val. Bland annat lämnade jag som 26-årig tvåbarnsmor ett tryggt äktenskap, eftersom jag kände att det inte var rätt. Det var barnen som gjorde mig lycklig, inte äktenskapet, trots att jag på ytan hade allt man kan önska. En fin man, ett bra boende, pengar, karriär, säger Åsa Jinder med ett leende.
Minnena från den här tiden är, trots skilsmässan, mestadels ljusa och glada. Att bli mor var den största lyckan av alla. Men också musiken, skapandet och den kreativa värld hon befann sig i yrkesmässigt, gav tillvaron en tillfredsställande framåtrörelse.
Om driftigheten och självständigheten är positiva konsekvenser av uppväxten, är det faktum att hon relativt oreflekterat accepterar 0m folk försvinner från henne möjligen en negativ konsekvens. För henne känns det normalt och hon reagerar mest med en axelryckning.
Och att hon har svårt att släppa människor nära inpå livet tror hon beror på en rädsla för svek hon bär med sig sedan barndomen. Utåt är hon öppen, social och pratsam. Men det innebär inte att hon så lätt delar med sig av det som finns längst inne.
– Eller så beror min överdrivna vaksamhet på att jag tidigt blev en offentlig person, funderar hon och fortsätter:
– Som kändis blir man snabbt varse att det är viktigt att hålla på sin integritet, att inte släppa in för mycket, eftersom det kan utnyttjas och exponeras. Man är väldigt sårbar. Den vaksamhet som är sund och normal för en okänd person blir lätt till en överdos av vaksamhet för den som är kändis och alkoholistbarn. I mitt fall vet jag inte vad som är vad. Vad har offentligheten gjort med mig och vad har min uppväxt gjort?
Hon tystnar under några sekunder och slår ner blicken.
– Ensamheten har i alla fall gjort något med mig, säger hon sedan.
Hon tillägger att en annan trolig konsekvens av uppväxten är att varningslamporna inte börjar blinka i mötet med människor som dricker för mycket.
– Innan jag som 34-åring träffade Jonas, min man och stora kärlek i livet, dejtade jag en del journalister, varav några drack för mycket. Jag insåg någonstans att det inte var bra, men valde att blunda. Men jag är jättekänslig för sjaskighet. Det får inte bli sunkigt, det avskyr jag. Och jag har en sund kompass för när det blir destruktivt. Då går jag min väg, konstaterar hon.
Hon beskriver sitt förhållande till alkohol som okomplicerat. Hon kan ta ett glas vin ibland, men känner inget behov av att berusa sig eller tänja på gränserna, utan är naturligt måttlig i sin konsumtion. Genom att hon kör mycket bil och ofta är på resande fot blir tillfällena då hon kan dricka väldigt få – vilket hon tycker är bra. Men hon har aldrig varit orolig för att hon skulle ha en dragning till alkohol bara för att hennes mamma drack.
Åsa Jinder anser att hon är en i grunden sund människa. Hon går sin egen väg, bryr sig inte om vad folk tänker och har ett gott självförtroende. Oron hon en gång kände för sin mamma har hon inte fört över på sina barn. Hon har fostrat dem efter egen förmåga – eftersom hon saknar förebilder hemifrån – och med massor av kärlek och närhet. Hon aldrig curlat eller varit en ängslig mamma, utan har varsamt puffat barnen ur boet när tiden varit inne. Däremot har hon sedan de föddes varit mån om att låta dem veta att hon alltid kommer att finnas där för dem. Hon kommer aldrig någonsin att överge dem eller lämna dem i sticket, så som hennes mamma gjorde med henne.
Fram tills den dag då Åsa Jinder fick barn var hennes kontakt med mamman sporadisk. Hon berättar att hon kände sig arg, ledsen och sviken, även om hon förstod att mammans alkoholism var en sjukdom som hon inte kunde rå över. Men när sonen Johannes föddes insåg hon att hon ville ge sin mamma en chans att i alla fall blir en bra mormor.
– Och det blev hon. Hon fick plötsligt en uppgift, var tillgänglig och blev en viktig person i våra liv. Den vanmakt och sorg jag känt byttes sakta mot en behaglig känsla av normalitet. För första gången kändes det bra med mamma!
Hon minns ögonblicket då hon såg på sin mor med helt nya ögon. Det var när en mamma i en lekpark kommenterade mormor och barnbarn genom att säga till Åsa Jinder: vilken fin mamma du har!
– Jag tänkte först att nej du, hon är ingen fin mamma. Jag har alltid önskat mig en annan mamma. Men så såg jag plötsligt på henne på ett nytt sätt. Jag såg en älskansvärd människa, inte bara en spillra. Det är jag tacksam för i dag. Det var i det ögonblicket som jag försonades med mig själv. Jag slutade att vara arg på henne, säger Åsa Jinder.
Fyra dagar senare dog hennes mamma oväntat.
– Jag sörjde henne enormt så klart, och sörjer fortfarande att det blev som det blev. Men med åren har jag försonats med hennes sjukdom. Jag vet att den handlade om henne, inte om mig. I dag har jag kommit igenom mörkret och lever ett harmoniskt och lyckligt liv.