Alkoholberoende

Anneli Särnblad Pedersen: Jag skrev för att få bort skammen

I bokform berättar före detta riksdagsledamoten Anneli Särnblad Pederson om sitt alkoholberoende och om tiden på behandlingshem: "Jag känner en stor tacksamhet."

– Idag är en speciell dag. Det är rätt häftigt att vi pratar just nu, säger hon.

 Anneli Särnblad Pederson väntar på maken som är på väg hem med fika till villan i Friel, söder om Vänern. De ska fira. För just idag har hon varit nykter i tolv år.

– När årsdagen är här känner jag alltid en stor tacksamhet, och samtidigt en sorg för alla de som inte klarade sig. Så det är alltid mycket känslor varje år, säger hon.

Hon minns dagen som igår. När hon satt där på bussen, på väg till behandlingshemmet: ”Kommer jag kunna hålla mig ren nu? Är det ingen som kan gå med mig första dagen?” Så tänkte hon när hon klev in genom dörren.

Det är också där Anneli Särnblad Pedersons debutroman Räven – i rusets skugga (Siljans måsar) startar. Genom karaktären Molly Andersson berättas historian: Molly sitter på tåget till behandlingshemmet. Där träffar hon en grupp människor – som hon förväntar sig ska vara fullständiga dårar – men som ska komma att bli ovärderliga för henne.

Där finns Alena, som säger att alla har satt dit henne, hon är ju inte beroende egentligen. Och Veronica, som bara är 22 år, men som redan har sett sin kille dö i en överdos.

”Det handlar mycket om den förnekelse som vi alla bär på när vi hamnar i ett beroende.”

Anneli Särnblad Pederson

– Boken handlar om kvinnoöden, och jag har försökt förmedla vad de går igenom så väl jag förmått. Det handlar mycket om den förnekelse som vi alla bär på när vi hamnar i ett beroende, och jag har skrivit boken för att få bort skulden och skammen kopplat till missbruk, säger Anneli Särnblad Pederson.

Mycket i boken baseras på hennes eget liv, och de människor hon mötte på behandlingshemmet. En hel del är fiktion. Men precis som Molly, var Anneli Särnblad Pederson riksdagsledamot under tiden på behandlingshemmet.

I verkligheten var hon ledamot för socialdemokraterna i Dalarna 2002–2010. Hon oroade sig mycket över vad som skulle hända om det kom ut att hon var bortrest för att hon behandlades för sitt alkoholberoende.

– När jag kom hem efter tre månader och skulle börja på riksdagen igen, var jag så rädd. Jag trodde att alla journalister skulle fråga var jag hade varit. Men alla hade ju fullt upp med sitt och tänkte inte på det, säger hon.

”Jag berättade bara för en liten skara. Jag fick också mycket kärlek från de som visste.”

 Anneli Särnblad Pederson

Alla fick inte heller veta.

– Jag berättade bara för en liten skara. Jag fick också mycket kärlek från de som visste. Skulle jag resa iväg och bo på hotell tänkte jag direkt på minibaren, och de andra i utskottet hjälpte mig ordna så innehållet var bortplockat när jag kom dit. Det gäller att ligga före sig själv för att inte hamna i en dålig situation.

Före tiden på behandlingshemmet trodde hon inte att hon kunde leva utan alkohol med den svåra ångesten. Men i gruppen på behandlingshemmet vågade hon visa sig sårbar.

– Av maken fick jag höra ”du är så modig som vågar blotta dig själv”. Jag förstod inte vad han menade då – jag såg bara svagheten hela tiden, och tyckte att jag var så dålig.

Många frågar fortfarande om hon ”inte är sugen ibland”. ”Klart som sjutton att jag är”, säger hon:

– Ibland sitter Gollum där på axeln. Det är då tiden i självhjälpsgruppen hjälper så att man inte dras med i sjukdomens kraft ner i mörkret. För skulle jag ta ett glas vet jag att det är kört. Så jag tar en dag i taget.

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer