Intervju

Alexandra Pascalidou: ”Jag avskyr när folk super”

Journalisten och författaren Alexandra Pascalidou växte upp med en pappa som drack för mycket – något hon tidigare inte velat berätta.

Det är först nu som journalisten och författaren Alexandra Pascalidou har vågat lyfta på locket och prata om det som har präglat hennes uppväxt. Hennes pappa drack sig till en skrumplever och fick dödsdomen av sin läkare: om du inte slutar dricka så dör du.

Det var för ett halvår sedan.

– Jag har dragit mig för att berätta om det här skambelagda, säger Alexandra Pascalidou.

För ett par månader sedan valdes Alexandra Pascalidou in i IQ:s styrelse. IQ är ett dotterbolag till Systembolaget som vill få människor att reflektera över sitt drickande.

Som styrelseledamot hoppas hon kunna påverka och bidra genom sin opinionsbildande kompetens och genom sina goda relationer till svenska folkrörelser och föreningar, som hon anser är en viktig del av vår demokrati. Hon vill också lyfta fram mångfalds- och klassperspektivet.

Hennes föräldrar är grekiska invandrare och hon och hennes två systrar växte upp i Stockholmsförorten Rinkeby på 1980-talet. I den grekiska kulturen är vin en självklar del av vardagen och då oftast tillsammans med mat och i andra sociala sammanhang. Hennes pappa drack som de flesta andra greker regelbundet. Ibland blev det för mycket och då blev han personlighetsförändrad och våldsam. Men han satt aldrig på parkbänken och söp. Han arbetade hårt och tog hand om sin familj.

– Därför tänkte jag aldrig att han var alkoholist. Men jag minns hur otäckt jag tyckte det var när han blev full. Så visst påverkade hans drickande vår familj, säger Alexandra Pascalidou sakta.

Hon tycker fortfarande att det är svårt att prata om det här, samtidigt som det också är en lättnad att äntligen lyfta på locket. Hon har länge haft en insikt om hur det ligger till, men har hållit masken utåt. Eftersom det har känts så skamligt och svårt.

Hon är väl medveten om att det har påverkat henne på många sätt. Hon har känt en enorm frustration över att inte kunna rädda sin pappa och resten av familjen. Sedan tidig ålder har hon tagit på sig rollen som den i familjen som ska rädda, hjälpa och stötta. Egenskaper som hon har haft glädje av i sitt arbete. Men som samtidigt är en konsekvens av uppväxten.

– Jag lärde mig också tidigt att läsa av pappas humörväxlingar och har i vuxen ålder blivit expert på att känna vibbarna när någon går över gränsen och dricker för mycket. Jag har en inbyggd radar mot alkoholister och avskyr när folk super och beter sig illa. För mig fungerar det som ett rött skynke och jag har aldrig haft ett förhållande med en man som dricker, säger Alexandra Pascalidou och berättar att hon helt nyligen tackade nej till ett midsommarfirande just för att hon visste att det skulle spåra ur.

– Jag vet hur det kommer att bli och jag står inte ut med det. Det blir ett dryckesslag och dagen efter är alla bakfulla och så får jag gå och plocka och städa efter alla. Det är helt enkelt inte kul och jag har kommit till en punkt i livet när jag vägrar att utsätta mig för det, säger Alexandra Pascalidou och berättar att hon ibland dricker själv – men alltid med måtta.

– Jag har inget behov av att dricka för att släppa loss, jag kan dansa på borden utan alkohol! För mig är vin en njutning, inte ett sätt att berusa sig och jag skulle aldrig drömma om att sitta och dricka ensam. Det tycker jag är en varnings­signal. Och känner jag inte för att dricka så tackar jag bara nej. Det är ingen stor grej för mig. Som grekinna har jag ett okomplicerat förhållande till alkohol.

Men det gäller tyvärr inte för alla. Alexandra Pascalidou menar att den sydeuropeiska dryckeskulturen skiljer sig från den nordeuropeiska, så till vida att folk sällan dricker för att berusa sig. Vinet är en måltidsdryck, varken mer eller mindre, och något man inmundigar i sällskap med andra. Men det finns en fara också i den sydeuropeiska dryckeskulturen.

– Den är subtil, man märker inte när normalkonsumtionen övergår i en överkonsumtion. Man ser aldrig fulla människor ute på gator och torg, eftersom det anses fult att supa sig full. Men man kan ju ändå dricka sig till alkoholism, även om det tar längre tid, konstaterar Alexandra Pascalidou och berättar att när hon sa till sin pappa att ”du är alkoholist”, så blev alla sura på henne. Han var väl inte alkoholist? Han tyckte bara om att dricka vin, som alla andra greker.

– Att kalla en grek för alkoholist är oerhört skambelagt. Här i Sverige har vi börjat prata om alkoholism och vi vågar beröra problemen som följer med en för hög konsumtion. Men i Grekland är detta inget man diskuterar.

Foto: Jonas Eriksson
Foto: Jonas Eriksson

Själv har Alexandra Pascalidou inga problem med att lyfta och lufta frågan. Både privat och i större sammanhang. Som svensk-grekiska har hon ett ben i den grekiska kulturen och ett i den svenska och kan se hur dryckesmönstren skiljer sig åt.

– I Sverige skyller vi till exempel ofta våld på alkohol, vilket inte alls är självklart i Grekland. Men det finns förstås anledningar till varför det ser ut som det gör. I Grekland har vinet en mång­tusenårig tradition. I Sverige är det mörkt, kallt och deppigt stora delar av året, vilket säkert har bidragit till känslan av att man behöver fly, självmedicinera eller stärka sig med alkohol, funderar Alexandra Pascalidou, som länge har brunnit för de här frågorna.

Hon har i många år föreläst om synen på alkohol, bland annat i IOGT-NTO:s regi. Och om hon märker att någon dricker för mycket säger hon till, ifrågasätter. Hon är van vid och tycker om att debattera och anser att hon som väletablerad journalist och föreläsare kan bidra till en ökad samhällsdebatt och kunskap om vårt förhållande till alkohol.

Hon konstaterar att synen på alkohol har förändrats i Sverige på senare år. Fler människor från de högre klasserna dricker allt mer och oftare – och det tycker hon är ett perspektiv som saknas i debatten. Numera är självklart för många att ta ett glas vin mitt i veckan.

– När jag kom till SVT blev jag chockad över alla som drack på och i anslutning till arbetet. Det var after work och olika firanden, alltid med alkohol. Flera chefer drack alldeles för mycket och tvingades åka in på avgiftning. Den typen av drickande ser man inte i de lägre samhällsklasserna, säger Alexandra Pascalidou och tillägger att i invandrartäta förorter är supande inte något stort problem. Många dricker inte alkohol av religiösa eller kulturella skäl.

– När jag var barn var ungdomssupande i Rinkeby ett okänt fenomen och så är det till stor del fortfarande. Man pratade aldrig om att köpa ut till exempel. Jag tycker att invandrarungdomar som inte dricker alkohol är bra förebilder. Vi borde lyfta fram dem mer, säger hon.

Något som gör henne oerhört upprörd är de teveproduktioner som exploaterar unga människor i dokusåpor och som låter dem supa sig fulla för att göra ”bra” tv.

– Det är fullständigt ansvarslöst och cynismen förfärar mig. Man skapar en syn på alkohol som är förödande för ungdomar, säger hon.

Så hur gick det för hennes pappa efter att han fått sin dödsdom från läkaren?

– Han blev jätterädd och kände mycket dödsångest när han fick veta att han har skrumplever. Jag var med honom hos läkaren. Sedan den dagen har han inte druckit en droppe. Han älskar livet mer än alkoholen och vill fortsätta jobba trots sina 69 år. Och alla levervärden är positiva, så han mår mycket bättre nu är för ett halvår sedan. Jag hoppas att det ska hålla i sig. Men man vet aldrig. Jag vågar inte lita på att han håller sig nykter för all framtid, säger Alexandra Pascalidou.

Mer från Accent

Accent använder cookies i syfte att förbättra sajtens innehåll och funktionalitet. Läs mer om hur vi använder cookies och hanterar personuppgifter.

Läs mer