För elva år sedan blev Ulla-Britt Gustavsson svårt hjärnskadad efter att ha blivit påkörd av en rattfyllerist. Nu åker hennes dotter Therése Eklund runt till bland annat skolor och föreläser om alkohol och bilkörning.
– Jag ser det som ett led i sorgearbetet och saknaden efter min mamma.
Vi träffas hemma hos Ulla-Britt Gustavsson i det lilla brukssamhället Skärblacka utanför Norrköping. Men Ulla-Britt är inte riktigt närvarande och hon måste ha ständig hjälp. Sex personliga assistenter turas om att finnas där dygnet runt.
Theresé Eklund saknar sin trygga och glada mamma. Hon berättar att hon känt både hämnd och hatkänslor mot den rattfyllerist som körde på hennes mamma. En gång var hon nära att skada honom.
– Det var vårt första möte efter påkörningen. Han kom på cykel och jag med bil. Jag fick en impuls att köra över honom, för att ge igen. Men jag gjorde det aldrig.
Innan olyckan var Ulla-Britt en aktiv 53-åring. Hon jobbade som receptionist på Stadshypotek i Norrköping. Hon var ute och reste, dansade bugg, sprang och tränade.
Den dagen det hände var Ulla-Britt och en väninna på hemväg från en femtioårsfest. Klockan var tolv på natten, de gick där på trottoaren mitt i det upplysta villaområdet när de båda plötsligt kördes på bakifrån. Bilföraren var en 23-årig man som senare visade sig ha haft mellan 0,69 och 1,49 promille alkohol i kroppen.
– Mammas kompis Gun skadades inte så allvarligt. Men mamma smällde huvudet i vindrutan och rullade sedan över bilen.
Ulla-Britt hamnade i djup koma. När hon efter ett par månaders tid vaknade upp var hon helt personlighetsförändrad.
Den 23-årige rattfyllerist som kört på Ulla-Britt och väninnan smet från olycksplatsen, men kunde senare gripas av polisen. Han dömdes till 10 månaders fängelse. Domen överklagades av mannen. Men innan målet kom upp i hovrätten, hade han tagit sitt liv.
De hatkänslor Theresé kände mot 23-åringen har lagt sig.
– Nu känner jag ingenting. Allt som har hänt känns så onödigt och meningslöst. Mamma blir inte friskare för att han dog. Och för hans föräldrar, som också kände mamma, blev livet ännu värre.
För drygt ett år sedan tog hon kontakt med Vägverket och erbjöd sig att åka runt och föreläsa om sina erfarenheter som anhörig. Hittills har det blivit ett femtontal föreläsningar, bland annat i skolornas ”Don’t drink and drive”-kampanjer. Och Theresé känner att hon gör nytta.
– Efter föreläsningarna har en del tjejer kommit fram till mig och berättat att de åkt med dem som druckit. Men att de nu aldrig någonsin mer kommer att göra det.
Theresé tycker att det skulle installeras alkolås i alla bilar.
– Den kostnaden är försumbar jämfört med de skador och det mänskliga lidandet som en rattfyllerist kostar.
Hon tycker också att straffet för rattfylleri är alldeles för lågt.
– Rattfylleristen fick tio månader medan mamma fick livstid. Men jag vet inte om ett långt straff hjälper. Mamma hade inte blivit friskare av att han hade fått tio år. Det viktigaste är nog att man får personen att förstå vidden av vad han har gjort. Så att han inte gör om det.
I dag är Theresé 35 år gammal och har två egna barn. Men hon saknar sin mamma.
– Jag saknar den dagliga kontakten som vi hade. Mamma var någon som alltid fanns där.
Marita Andersson