– Jag har säkert kört den här vägen 500 gånger, säger Naret Songkrawsook, chef för IOGT-NTO-rörelsens regionskontor i sydostasien, ROSEA.
Vägen norrut från Chiang Mai snirklar sig så högt upp i bergen att barrträd börjar smyga sig in i den annars tropiska vegetationen. Naret Songkrawsook har jobbat här sen 1988, först med att kartlägga narkotikasituationen i norra Thailand åt de thailändska myndigheterna, sedan med att motverka opiumodling tillsammans med en tysk organisation. Under de senaste 16 åren har han arbetat för IOGT-NTO-rörelsen.
– På 80-talet var det mycket opiumodling. Det förekommer fortfarande, men nu är det mycket mer metamfetamin.
Han berättar att militanta grupper från Myanmar, både på regeringens och separatisternas sida, livnär sig på droghandeln i det som har kallats för den Gyllene triangeln, området där Thailand, Myanmar och Laos möts. Men nu kan även metamfetaminet vara på väg ut.
– Priset har gått ner så pass att det inte ger någon vinst längre. I Chiang Mai kan du köpa en dos metamfetamin för under tio kronor. Samtidigt har crystal meth blivit mer populärt.
Möjligtvis kan opiumet vara på väg tillbaka.
– Det finns gott om beroende som vill ha opium och vi har sett vissa tecken på att opiumproduktionen ökar igen, säger Naret Songkrawsook.
En by som brukade odla opium i Thailands berg är Ban Maemu i Pang Mapha-distriktet. De flesta som bor i Ban Maemu tillhör folkgruppen lisu, ett av många minoritetsfolk som lever i norra Thailands bergstrakter. I Ban Maemu har IOGT-NTO-rörelsens partnerorganisation CLANPO bedrivit arbete med alkoholprevention i 4 år.
– Man kan känna igen dem på att lisu-kvinnor fortfarande bär kläder med traditionella mönster, vilket många andra folkgrupper har slutat med, säger Naret Songkrawsook.
Sedan man slutade odla opium för 30 år sedan har Ban Maemu gått igenom flera cykler av grödor som rekommenderats till dem av aktörer utifrån. Opiumet ersattes med kaffe som ersattes med bönor som ersattes med ingefära som ersattes med den gröda som man just denna dag är i färd att skörda – majsen.
– Majsen är ett problem. Den kräver stora arealer och gör att man hugger ner allt mer av skogen runt omkring. Sen bränner man och förorenar fälten efter varje skörd. De som tjänar mest på det hela är jordbruksföretagen som säljer frön, konstgödsel och bekämpningsmedlen som behövs för att få en lyckad skörd till byborna, säger Naret Songkrawsook.
Med mer kemikalier och bekämpningsmedel följer också större hälsoproblem. Vissa som jobbar på fälten har tagit för vana att dricka efter jobbet. Dels för att döva smärtan de drar på sig i arbetet, dels för att det finns en övertygelse om att alkoholen kan rensa kroppen på kemikalier som man fått i sig under arbetsdagen.
– Det är en seglivad myt som evidens inte verkar bita på. Men det kan också vara en ursäkt att få fortsätta dricka, säger Naret Songkrawsook.
Att börja odla majs kräver också en ordentlig investering i frön, gödsel och bekämpningsmedel. Varje rai (= 0,16 hektar) kräver en investering på ungefär 1 000 kronor och ger som mest cirka 1 700 kronor i avkastning.
– Vi har fått låna pengar för att kunna börja odla överhuvudtaget, säger Sunisa Harnruetichok.
Varje hushåll har sedan de började odla majs dragit på sig tiotusentals kronor i skuld.
– Vi känner inte att vi har något alternativ. När man gett sig i lag med de stora företagen så är det svårt att dra sig ur, säger Sunisa Harnruetichok.
Hushållen i byn kan tjäna 17 000 – 20 000 svenska kronor under ett år. Efter omkostnader blir det kanske 7 000 kronor kvar. Men i år säljs majsen för ynka 70 öre per kilo och många i byn är oroliga.
– Att odla opium var kanske inte så dumt, men det är ju olagligt säger Suporn Laolee.
Den ekonomiska ekvationen blir ännu svårare att få ihop när lisu-kvinnorna berättar vad det kostar att genomföra en begravning i byn.
– En begravning kan kosta över 15 000 kronor om man har en stor familj. Och då går hälften av det till att köpa alkohol, säger Amima Pitakinthikorn.
En avliden kvinnas begravning varar i sju dagar. En man ska högtidlighållas i nio dagar. Hela byn och eventuella tillresta släktingar ska delta och förses med alkohol för att värden inte ska tappa anseende. Byns senaste begravning gick på över 24 000 kronor.
Men det är inte bara begravningar som lämnar ett ekonomiskt avtryck. Alkohol har länge varit en del av alla livets ceremonier; bröllop, nyår och pipi (en läkande ceremoni som kallar tillbaka anden till den som blivit sjuk). Men att dricka stora mängder öl har inte alltid varit en del av traditionen. Tidigare dracks enbart en flaska hemgjord alkohol gjord på majs.
Kvinnorna i Ban Maemu har under de senaste åren med CLANPO:s hjälp gått samman i en kvinnogrupp som drivit igenom att alkohol inte längre är en lika viktig del av byns cermonier.
– Alkohol var dyrt och orsakade mycket våld. Unga som slogs, vuxna som slogs, män som slog sina kvinnor, säger Suporn Laolee.
Det hela började med att man i kvinnogruppen diskuterade hur alkoholen påverkade kvinnorna i byn. Tidigare hade byns kvinnor aldrig samlats på ett sådant sätt för att prata med varandra. Sedan var det upp till varje kvinna att övertyga sin familj. Det var inte en lätt uppgift.
– Men de lyssnade till slut när vi förklarade hur dyrt det är med alkoholen. Vi fick säga att den man som går ut och dricker ska inte räkna med att ha någon middag att komma hem till, för det har vi inte råd med. Idag är det få som dricker vid ceremonier här i byn, säger Suporn Laolee.
Även problemet med de dyra begravningarna har kvinnogruppen lyckats tackla – med hjälp av en gemensam begravningsfond.
– Om alla hushåll lägger 70 kronor så räcker det, förutsatt att man håller begravning utan alkohol, säger Amima Pitakinthikorn.
Att kvinnorna gått samman har fått konsekvenser.
– Tidigare var männen i byn dominanta och kunde göra lite som de ville. Tack vare arbetet med alkoholen har vi visat att kvinnor kan lösa problem tillsammans. Det har gett oss ett större självförtroende och nu märker vi att männen lyssnar på oss, säger Suporn Laolee.
– Vi blir fler i kvinnogruppen nu. Många vill gå med när de ser fördelarna som det kan leda till säger Amima Pitakinthikorn.
Vad blir nästa steg för kvinnogruppen?
– Vi vill ha jackor som ser likadana ut och som ska ha budskap mot alkohol på. Så att vi kan gå ut och visa att vi är en grupp.
En diskussion om jackornas färger och storlekar utbryter och en lista skickas runt inför en framtida beställning.
Solen börjar gå ner bakom bergstopparna som omger Ban Maemu och decemberkvällen får en rå karaktär som de flesta nog inte associerar med Thailand. Men under vintern kan nattemperaturen här gå ner mot nollgradigt. Husen är byggda med grova träplankor där vinden kan flyga rakt igenom.
Klädd i traditionell lisu-dräkt stegar Somboon Sae Jang upp för backarna i lisu-byn Nong Tong. Han är på väg mot offerplatsen högt upp på sluttningarna, där många av byns högtider firas. I morgonluften hänger en kall dimma över de enkla husen.
Tillsammans med ledare för sju andra lisu-byar i området har Somboon Sae Jang också börjat jobba för att göra ceremonierna alkoholfria. De fick hjälpa att starta nätverket av byar av CLANPO. Men myndigheterna i regionen var tveksamma, säger han. De var övertygade om att supandet var en del av lisu-folkets kultur.
– Men det här började först när det blev vanligt att unga lämnar byn för att jobba eller studera. När de kommer tillbaka har de alkoholkulturen med sig.
– Vi började på egen hand och har nått framgångar. Och vi vet att flera andra byar är intresserade av att följa vårt exempel, säger Somboon Sae Jang.
Hittills har man hunnit hålla ett 20-tal begravningar utan alkohol och har sparat in hundratusentals baht. Dessutom har våldet vid ceremonier minskat. Nu står nyåret på tur, en högtid som firas i två dagar och som tidigare krävt enorma mängder öl.
– Det brukade komma hit en hel lastbil. Byn köpte öl för över 100 000 kronor, säger Somboon Sae Jang.
– Men vi måste fortsätta befästa det här i byn och påminna folk om hur onödigt det är att ge sina pengar till alkoholföretagen. Speciellt när det går ut över våra barn och unga.
Nästa steg blir att ta tag i bröllopen.
– Där är alkoholen ett sätt att visa sin status och att man har pengar. Och brudens familj kan begära 50 lådor öl till festen. Men vi försöker få folk att skära ner på alkoholen, säger Somboon Sae Jang.
I Nong Tong skedde skiftet mot alkoholfria ceremonier efter initiativ av byledaren. Med tydliga budskap om vad som förväntades vid ceremonier, med skyltar och kampanjer. Efter att ledarna tagit första steget tog även övriga bybor till sig budskapet. I Ban Maemu kom istället initiativet underifrån, från kvinnorna.
– Det beror helt på maktrelationerna i byarna, säger Naret Songkrawsook.
Båda projekten initierades av CLANPO, men behövde ta olika vägar eftersom omständigheterna var olika.
Man bör inte underskatta rollen som hierarkier spelar i det thailändska samhället, med en makt som utövas från militären och ut till regionala ledare. Och hierarkier spelar också en stor roll i interaktioner mellan unga och gamla, kvinnor och män.
– I Nong Tong och grannbyarna hade ledarna en stark ställning och kunde ändra traditionerna uppifrån. I Ban Maemu var byledaren inte lika stark och det har gjort det möjligt för kvinnor att hävda sig. Men jag fick ändå tjata på honom i två år innan han gick med på att inkludera kvinnor på våra möten, säger Naret Songkrawsook.