Beroende på recept

Ewa blev fri från läkemedelsberoendet

När Ewa Styfberg vågade trappa ner på tabletterna kunde hon trappa upp livet. Efter 20 år i en bubbla kände hon sig äntligen fri.

Ewa Styfberg har fyllt 69 år, men hon har kontrakt på sin 25-procentiga tjänst på Riksförbundet för hjälp åt läkemedels- och narkotikabrukare, RFHL, i Göteborg flera år framåt.

–Jag kommer aldrig att släppa RFHL. Jag tycker det är roligt varenda dag att gå till jobbet och har växt av att hjälpa andra. Jag blir fortfarande känslosam efter 30 år när jag tänker på det, men bemötandet, tillhörigheten och kunskapen jag fått där är fantastiskt.

Det var en sjuksköterska som gav henne rådet att ta kontakt med föreningen. Då var hon mitt i livet, som egentligen inte kändes som ett liv. Men vi tar det från början.

Livet var långt ifrån problemfritt, men Ewa Styfberg levde ett aktivt liv. Hon var en tjej på alerten med många intressen, hon red, åkte skridskor och tävlade i konståkning. Så en dag vid matbordet, som 16-åring, fick hon en panikattack.

– Mamma tog med mig till psyket, valium hade precis kommit då, det skulle inte ge några biverkningar överhuvud­taget sa de.

Ewa Styfberg blev snabbt beroende. Det var ingenting hon reflekterade över då, men ganska omgående behövde hon öka dosen och ta medicinen oftare. Någon utredning var det inte tal om, det var ju ingen sjukdom hon hade,
bara ångest.

Senare fick hon erbjudande om att prata med en psykolog, men då var hon inte mottaglig. Medicinen var som en skänk från ovan, så enkel att ta. Men hon förändrades, och blev som en omvänd hand.

– Jag drog mig undan, blev sluten. Jag kapslade in den sociala fobin och vågade ingenting, inte ens följa med kompisarna och fika, jag gick hem på lunchrasten för jag vågade inte gå till matsalen.

Hon fick fler mediciner, bensodiazepiner var alldeles nytt som lugnande medel och skulle ersätta barbiturater, som var den äldre sortens läkemedel mot sömnproblem och ångest. Hon hade inga sömnproblem men fick trots det medicin.

– Jag hade stora lager. Läkarna har skrivit ut mycket mediciner hela tiden, valium, stesolid och rohypnol, minns hon.

Hon gick ut skolan, åkte till England och jobbade på hotell. Läste till sekreterare med högsta betyg. Trots att studierna gick bra var Ewa Styfberg orolig och hade mycket ångest, som också förstärktes av läkemedlen. Men även om hon varit sjukskriven i långa perioder föll hon aldrig igenom helt.

– Det är klart att sånt här drabbar hela ens liv, socialt också, det sätter spår. Jag kom inte ur mina rädslor. Oftast stod det på burkarna ”tas vid behov”, och behoven infann sig väldigt ofta. Jag höll mig ovanför vattenytan, men tycker med facit i handen att jag levde liksom i en bubbla under alla de här åren.

Man är som på en annan planet, känner inte igen sin verklighet, knappt sin egen spegelbild när man trappar ner.

Ewa Styfberg. Foto: Nicke Johansson.

Den läkare som sa: ”Vet du om Ewa att det går att leva utan bensodiazepiner?” sådde ett frö. Ewa Styfberg var inlagd ett par gånger för att försöka sluta.

– Men det gick för fort. De tog bort allt på en gång, det var ingen hit, jag fick kramper, ingen pratade om abstinens. Andra gången jag försökte sluta blev jag ännu sämre. Det blir svårare för varje gång. Då var jag riktigt sjuk.

När hon så vid 37 års ålder kom i kontakt med RFHL, kände hon sig äntligen förstådd, och upplevde att hon kunde vara sig själv.

– Det är inte lätt att komma med ett sådant bagage, men jag fick ett oerhört stöd.

Den kunskap som fanns där om hur medicinerna fungerade var till stor hjälp och Ewa Styfberg gick på olika träffar. Det tog ett år att trappa ner medicinerna och det tog flera år att bli helt fri från abstinensen.

– Man är som på en annan planet, känner inte igen sin verklighet, knappt sin egen spegelbild när man trappar ner. Jag tänkte: var det så här det kändes att komma tillbaks till livet? Du kan få små fönster där du är normal en
kort stund. Det var det som gjorde attjag orkade, säger hon.

När du trappar ner tabletterna då trappar du upp livet. Det är spännande att hitta tillbaka till sig själv, även om det är otroligt jobbigt.

Ibland när det blev för svårt, när hon inte kunde andas, hände det att hon fick ta en kvarts tablett, men sedan var hon tillbaks på spåret igen. Hon hade ingen kontakt med sjukvården under sin nedtrappning.

– Det är otroligt långa processer att ta tag i ett bensoberoende. Det bästa är förstås om man kan gå på en mottagning och få sina mediciner, men ingen ovanför ska sitta och säga att man ska trappa ner, eller hur snabbt.

Biverkningar av bensodiazepiner, som ska lindra ångest, kan också vara ångest. Precis som man kan få smärta av smärtlindrande medicin. Och det ena förstärker det andra. För Ewa Styfberg försvann ångesten när hon slutade med medicinerna. Men det kan också lätt hända att man hamnar i andra beroenden.

– Det är viktigt att känna att det bär innan man tar nästa steg, ha tålamod och inte gå för fort fram. Men det är mödan värt varenda steg. När du trappar ner tabletterna då trappar du upp livet. Det är spännande att hitta tillbaka till sig själv, även om det är otroligt jobbigt. Att hitta tillbaka till något av det du tyckte var roligt.

För Ewa Styfbergs del är det mycket dans, bugg, salsa och så kallad 10-dans. När hon fick frågan om att börja arbeta på RFHL slutade hon på advokatbyrån där hon var anställd. På RFHL har hon varit verksamhetsansvarig (hon är utbildad beroendeterapeut). Att hon skulle våga stå inför folk och prata, det hade hon aldrig kunnat drömma om. Idag har hon också en bra relation med sin dotter och barnbarnen som bara bor tio minuter bort.

– Hon är stolt över mig och vad jag gör. Jag har varit hårt drabbad. Om jag klarar det så klarar vem som helst att sluta, säger Ewa Styfberg.

Mer från Accent