Stort och spännande ämne, men lugn, det blir ett kort inlägg i kväll:
IOGT-NTO är en kompetent tidningsutgivare. Till skillnad från ett par andra stora organisationer har man valt att ha kvar en medlemstidning som står fri från förbundsledningen. Det är fortsatt Accents chefredaktör som är ansvarig utgivare för tidningen – inte förbundsordföranden, inte kommunikationschefen, inte generalsekreteraren.
Dessutom har förbundsstyrelsen fastställt en policy för tidningen där man bland annat ger Accent uppdraget att kritiskt granska den egna organisationen. Modigt kan tyckas, rent av dumdristigt tycker vissa. Smart, säger jag.
En medlemstidning fungerar nämligen bara om det är just medlemmarnas tidning. Perspektivet måste vara gräsrotens, inte förbundsledningens. Och Accents ställning inom IOGT-NTO är verkligen sådan – som chefredaktör blir jag påmind om det hela tiden. När vi gör något tokigt hör läsarna av sig och påpekar det: Bara för att du råkar vara chef just nu ska du inte tro att du får göra vad som helst med vår tidning. Känslan av ägandeskap är stark.
Jag älskar det.
Att utgivarskapet ligger hos chefredaktören betyder förstås inte att IOGT-NTO helt släpper tyglarna. Som jag tidigare varit inne på så har förbundsstyrelsen fastställt tidningens grundläggande policy. Och genom den tidningsstyrelse man väljer har man förstås också makten att utse en ny ansvarig utgivare om den gamla av någon anledning inte sköter sitt uppdrag.
Ibland hör andra organisationer av sig. Ofta för att man bestämt sig för organisera om arbetet med medlemstidningen och vill ha exempel och synpunkter på hur man kan lösa det. Jag svarar alltid: Gör som IOGT-NTO. Styr via tydlig policy som anger tidningens inriktning, och styr genom att tillsätta rätt person som redaktör och ansvarig utgivare. (Självklar konsekvens: Byt ansvarig utgivare om det inte fungerar.) Men tro inte att något blir bättre genom att lägga utgivarmakten hos förbundsledningen.
(Dag 12 av #blogg100)